Svecia vid kaj. Ångaren fotograferad troligtvis någon gång på 10-talet. Man kan se att hon reparerats för plåtskador, kanske från en resa mellan Sundsvall och Stockholm 1916. Foto från Sjöfartsmuseet i Göteborg.
Förlist: 1926-02-28 strax N om Härmanö Huvud, Orust.
Position: 58°08,64' 11°20,90' (RT-38)
Hemort: Stockholm
Byggd: 1884 hos H McIntyre & Co, Paisley som Mudir.
Ombyggd: 1899 för passagerare. Omdöpt till Svecia.
Dim: 51,39 x 8,88 x 3,50 m
Ton: 570 brt, 338 nrt
Maskin: 2-cyl ångmaskin på 320 ihk tillverkad av W G Lochhead & Co, Glasgow
Reg.nr: 401
Signal: HSKM
Redare:
1884-1885 W Briggs & Sons, Sunderland.
1885-1893 Sydsvenska Ångbåts AB.
1893-1899 Motala Rederi AB.
1899-1905 Ångfartygs AB Fredrik.
1905-1926 Stockholms Rederi AB Svea.
Ångaren Svecia lämnade den 26:e februari 1926 hamnen i Menstad, inte långt ifrån Porsgrunn i södra Norge, för att aldrig någonsin återse en hamn igen. Fartyget var på resa till Uddevalla och Göteborg med 573 ton salpeter ombord och hade även en däckslast bestående av 55 ton kiseljärn packat i lådor. Vid rodret stog kapten Paul Erik Magnus Svensson, född 1878, och han hade haft befälet över Svecia i tre år utan några incidenter. Kursen sattes efter det att fartyget passerat Langö-tangens fyr, nästan rakt SSO och detta skulle föra Svecia ca 3 nm väster om Vinga. Anledningen till att Vinga skulle anlöpas först var att Svensson där skulle få vidare order om det var Uddevalla eller Göteborg som skulle lossas först.
Svecia vid kaj. Ångaren fotograferad troligtvis någon gång på 10-talet. Man kan se att hon reparerats för plåtskador, kanske från en resa mellan Sundsvall och Stockholm 1916. Foto från Sjöfartsmuseet i Göteborg.
På eftermiddagen den 27:e tog andra styrman över rodret från förste styrman. Vinden ökade till sydlig storm med grov sjö och tidvis hårt regn. De både kunde konstatera att Svecia var svår att styra i hög sjö, vilket gjorde det svårt att hålla rätt kurs. Det dåliga vädret höll i sig till omkring klockan fyra på morgonen den 28:e, då vind och sjö avtog. Regnet föll fortfarande stundtals, men sikten var god. Förste styrman stod då vid rodret och plötsligt iaktogs något vitt på vattnet, vilket antogs vara ett stort isflak, eftersom flera hade passerats tidigare under resan. Order gavs då om babord gir för att undvika kollision. Klockan var nu omkring fem på morgonen.
Efter att giren hade påbörjats upptäcktes att det var en bränning och inte ett isflak som hade siktats. Order gavs genast om stopp i maskin och strax därefter törnade Svecia på grund strax norr om Härmanö Huvud på Orust och blev sittande fast, huggande hårt mot grundet. Alla man kallades på däck och livbåtarna klargjordes, men det visade sig att Svecia ej var läck och att det inte förelåg någon över-vägande fara för liv.
Livräddningskryssaren Justus A. Waller hade som vanligt varit ute och patrullerat längs bohuskusten med Bernhard Österberg som befälhavare. Det hade legat en ovanligt tjock dimma längs kusten denna morgon och efter att ha vänt uppe vid Hållö, sattes en sydvästlig kurs. Dimman var så tät att kustlinjen inte syntes. Plötsligt tyckte kapten att han hörde en svag tutning akterut, varpå kursen lades om till NO. Motorn startades aldrig utan Waller fortsatte gå med segel för att höra bättre. En lanterna blev nu synlig i mörkret och Svecia blev nu synlig. Lodningar visade att djupet var tillräckligt för att borda ångaren. Besättningen på 16 man stod klara att lämna fartyget med sina tillhörighet och fördes över till Waller.
Justus A. Waller. Livräddningskryssaren fotograferad någon gång på 20-talet. Man brukade på Käringön säga att man litade till Vår Herre och till Waller, i nämd ordning. Det var inget dåligt betyg för Justus A. Waller!
Kapten Svensson och en annan ung besättningsman ville dock inte lämna fartyget eftersom det ännu inte hade blivit läck. Två av Wallers besättningsmän stannade också kvar, vilka skulle kunna föra kapten och den unga pojken i säkerhet ifall situtionen skulle förvärras. Waller satte då kurs mot Käringön för att rekvirerar bärgningshjälp.
Omkring klockan halv nio på förmiddagen blir Svecia läck. Waller hade under tiden nått fram till Käringön. På väg dit lyckades de även hindra ångtrålaren Alexander av Göteborg från att gå på grund i den täta dimman. Röda Bolagets bärgningsångare Harald rekviderades för bärgningen.
Efter att ha släppt av kvinnorna vid Käringön och rekvirerat bärgning, gick Waller åter ut till Svecia. Dimman lättade framåt efter-middagen och Harald anlände vid tretiden på eftermiddagen. Under ett helt dygn förberedes bärgningen. Pumpar överfördes till Svecia och dagen efter var hon nästan helt läns. Harald började nu försöka rycka loss Svecia, men hon satt förgäves kvar på grundet. Två gånger slets pollarna loss från Svecia och tredje gången fick man fästa kabeln runt den aktra luckkarmen.
Svecia blev under tiden allt mer läck. Vinden började nu öka i styrka och sjön vräkte över ångaren. Desperata försök gjordes med att vräka lasten överbord, men inget hjälpte. Situation blev nu så allvarlig att man beslöt att lämna Svecia. Sjön var nu så hög att Waller inte kunde gå intill, utan livbåten fick användas för att föra över besättningen. Nu fanns det endast kvar en lots, en tulltjänsteman och några av Haralds besättnings-män som försökte få loss bogserkabeln. Pumpar och slangar tvingades lämnas kvar på haveristen. När de slutligen skulle lämna Svecia, vägrade tulltjänstemannen Frits Jakobsson att lämna fartyget. Han hade fått order om att inte lämna Svecia förrän en tulljakt hämtade upp honom. En eka lämnades kvar hos honom om sjön skulle bli för svår.
Under kvällen och natten ökade stormen i styrka till full storm. Ingen tulljakt syntes till. Fartyget höll nu på att brytas av midskepps. Oljudet var så stark att Frits tvingades stoppa tygbitar i öronen som han rev från sin egna kläder för att uthärda. Han tog sin tillflykt till skansen där det var någorlunda lugnt. På väggen hängde en sprattelgubbe och Frits drog i snörret gång på gång för att på så sätt försöka glömma det hemska utanför. Plötsligt slog en väldig brottvåg sönder skansdörren och skansen började vattenfyllas. Frits tog då sin tillflykt till en vajerrulle. Nu hade även sjön tagit ekan som hade slagits i stycken.
Kapten Österberg på Waller hade ingen aning om att tulltjänstemannen fortfarande var kvar på vraket, utan hade trott att han följt med Harald. Det var en ganska överraskad österberg som genom ett telefon-samtal med kustuppsynings-mannen på Gullholmen fick reda på att det fanns en man kvar där ute i den hemska stormen. Genast sattes kurs mot Svecia igen. Omkring klockan 8 på morgonen efter över sju timmar till sjöss lyckades man nå Svecia. Den stackars tulltjänstemannen stod på däcket och vinkade. Till slut lyckades man med fara för eget liv få över en lina till Frits, som inte var sen med att knyta den runt midjan och hoppa i sjön. Strax var han ombord på Waller och kursen sattes mot Käringön.
Oron var stor på Käringön och Härmanö. Många trodde att den här gången var det slut med Justus A. Waller och gissa om glädjen var stor när Waller dök upp med hela besättningen vid liv och dessutom den räddade mannen. Väl i hamn frågade kaptenen på Harald om Österberg hade varit ute även denna natt. "Ja", svarade Österberg. "Gå då hem och lägg er", sa kaptenen. "Om vädret tillåter", svarade han igen. Denna kommentar sade efter att ha varit vaken i närmare två och halvt dygn! Svecia hade nu fullständigt brutits i bitar och försvunnit i djupet.
Under sjöförklaring fastslogs att orsaken till olyckan var den över land och kusten hängade dimman som skymde fyrarna och en hård ostgående strömsättning. Eftersom sikten varit god under resan, misstänkte inte befälen att dimma kunne skymma fyrarna och kunde därför anta att fartyget färdades på betryggade avstånd från skären vid bohuskusten. Kapten, rederi och besättning fritog därför från allt ansvar för olyckan.
Några dagar senare kunde man läsa i Göteborgs Morgonpost:
"Vi hava varit angelägna att genom vårt Göteborgskontor införskaffa närmare upplysningar angående det räddningsarbete, som besättningen å livrädningsbåten Justus A. Waller utfört under loppet av dagarna 28 febr - 2 mars 1926 i samband med vår ångare Svecias strandning vid Hermanö. Sedan vi nu haft tillfälle tage del av livräddningsbåtens dagbok och jämväl varit i förbindelse med befälhavaren på Svecia, är det oss en kär plikt att få till Eder uttala vår stora beundran för rådighet, oförvägsenhet och skicklighet, som livbåtens befälhavare kapten Bernhard Österberg, och deras besättning ådagalade under de oerhört prövande dagarnna och nätterna. Det är även med en känsla av stolthet och tacksamhet vi ånyo erhållit ett lysande bevis på den utomordetliga betydelse sjöfarten vid Sveriges kuster av Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne människovänliga verksamhet.
Vi hava tillåtit oss direkt till kapten Österberg framföra vårt erkännande och vår tacksamhet till honom själv och Justus A. Wallers besättning.
Stockholm den 5 mars 1926
Stockholms Rederiaktiebolag Svea
Hans Ericson"
Karta över haveriplatsen. Svecia har ett utsatt läge och är ett mycket väderkänsligt dyk. Vraket finns även utmärkt på sjökort 932.
Idag ligger Svecia bruten i två delar. På ca 20m djup ligger akterskeppet och på ca 8-10 m djup ligger resterna av förskeppet på hyllan ovanför. Vraket är mycket nerbrutet, men rodret och delar av relingingen syns tydligt. En viss skrotbärgning lär ha förekommit på 20-talet av danska dykare. Vraket finns dessutom utmärkt på sjökort 932 och är idag ett mycket populärt dykmål.
Källor:
