(Skröna betyder enligt SAOL: uppdiktad, häpnadsväckande l. otrolig (folklig o. humoristisk) berättelse med ofta starkt burleskt inslag, skepparhistoria; stundom äv.: överdriven l. lögnaktig uppgift, lögn.)
Det kunde inte ha varit lätt att leva på 1800-talet, var det inte svält så var det fattigdom och sjukdomar. Sjömännen hade det inte lätt de heller. Tänk dig en stormig vinterdag ute på havet med vågorna vräkandes över däck, regnet står som spö i backen och en fruktansvärd kyla. Lägg därtill den mycket usla maten, bristen på färskvatten och dessa eländiga sjukdomar.
Råkade du dessutom ut för ett skeppsbrott, i många fall försvann fartygen med man och allt, men kanske lyckades du klamra dig fast på något vrakgods och hålla dig flytande i det iskalla vattnet för att sen spolas i land på ett skär eller i bästa fall fastlandet. Du ser plötsligt några människogestalter. Räddad, trodde du? Eller?
Under tidiga 1800-talet var det mycket vanligt att ortsbefolkningen helt enkelt ägnade sig åt rena rövarverksamheten och i vissa fall även slog ihjäl de skeppsbrutna. När t.ex. den engelska briggen Adene strandade 1849 på Gollungarna, Grönskären utanför Tjörn kunde man läsa i huvudstadens tidning Morgonposten:
"Skeppet, som nu är vrak, var engelskt, och af besättning hade fyra man omkommit. Besättningen är lagd i karantän i Kyrkesund. Under tiden lärer Tjörns halfva befolkning sysselsätta sig med vrakplundring. Sedan sekler tillbaka är Tjörns skärgård, och namneligen Herrön, känd såsom ett, så att säga sjöröfvarnäste. Läget, folklynnet, råheten och den allmänt der rådande fattigdomen, förklara detta bedröfliga förhållande."
Det är inte några snälla ord som skrivs om Tjörneboarne. Andra ord som sade om Tjörneboarne var: "Är det icke nog att Bohusläns södra skärgård skall vara ett fattighus och vissa delar deraf äfven fortfara att vara röfvaresamhälle, hvilkas nidingsbragder hopa blygsel och förbannelse öfver hela Svenska nationen!" Tjörneboarne hade även åsikter om att ett fartyg går över i andra händer, detta enligt öns kulturpersonlighet Ernst Manker. En skuta som övergår i andra händer: "hu ä änna som e förlupen qwenna".
Författaren Axel Emanuel Holmberg hade på 1800-talet hört att det finns sägner om att Tjörns befolkning skulle vara av keltiskt ursprung som skulle kunna förklara ovanstående beteende. Bohuslän som förr hette Alfhem hade varit befolkat av ett keltiskt folk som kallades alfer och var "skönare än alla andra i Norden bosatte". Dessa kelter hade trängts undan till Tjörn, där folket ännu är av "ovanlig reslighet och skönhet - egenskaper som i allmänhet tillägges kelterna". Att folket på Tjörn inte är av samma stam som sina grannar finner han styrkt i folktraditionen: "Ända från sagans tider har tjörnbon hyst ett outsläckt hat till sina grannar, de lågväxta och mörklagda orustbönderna, vilket, då fråga är om stamskillnad, ingalunda är att förbise."
På västra sidan av Bohus-Malmön lär det ha strandat ett fartyg för mycket länge sedan. Enligt uppgift slog ortsbefolkningen ihjäl och rånade en besättningsman med guldbälte runt midjan. Platsen där detta skall ha utspelat sig har namnet "Kaptens-gilljan" och där ligger idag en nerlagd minkfarm.
Tidigare nämnda Axel Emanuel Holmberg hade också en förklaring på Malmöbornas beteende. Han fann kunskap om att på Malmön fanns en grupp människor som kallades "malmöpyttar" och beskriver dem: "De äro ett lågväxt släkte, med polarstammens hufvudskålsform, obehagligt ansikte, gnällande uttal, samt folkskygge, och med högst svaga själsförmögenheter. De senare tillsammans med deras klena kroppsbyggnad hava ådragit dem öknamnet Malmöpyttar, och de hafva från ålder varit utsatta för ett ständigt gyckel av sina grannar. En äkta malmöpytt vågar sig därför sällan på fasta landet. Kan han inte undgå det, är han särdeles olycklig. Hälsar någon på honom eller tilltalar honom, trycker han hatten djupt ner i pannan och ger sig på flykten, utan att yttra ett ord." Varifrån dessa pyttar kom ifrån finns många sägner. Enligt en tradition skulle de härstamma från skeppsbrutna orientalier, enligt en annan från vinddrivna lappar.
Uttrycket "ett pickande me mi lelle yx" lär härstamma från norra Bohuslän t.ex. i en historia från Pinnö, där man berättat om en änka som gärna gick på vrakstranden och inte drog sig för att plundra ilandflutna. En man beslöt sig för att spela henne ett spratt, och morgonen efter en svår storm gav han sig ut före änkan till stranden och draperade sig till lik med sjötång över ansiktet. Gumman kom och i halvmörkret kände hon på mannen och säger: "Du är varken kall eller varm, men för säkerhets skull skall jag ge dig ett pickande med mi lelle yx." "Du ska så katten heller", röt mannen och for upp. Gumman sprang vettskrämd därifrån.
Upptäckten meddelades till lotsarna i Strömstad, som blev mycket överraskade. Det var alltså Anders som gjorde upptäckten, men det var Pers namn som användes när grundet döptes. Först 1906 lade man ut en lys- och ljudboj på platsen. Groddykare, som under senare år undersökt området, har rapporterat att botten är fylld med gamla vrak och spillror efter fartyg och laster. Bottnen kring Persgrunden är en enda stor skeppskyrkogård.
Ett fartyg hade ankrat utanför Stora Dyrön. Då kom två havsmän upp från havet och ville köpa lasten. De sa: "Vi vill köpa din halva last. Skall du själv gå ner och se hur du har ankrat?" De band för ansiktet på kaptenen och gick sedan med honom utför lejdaren ner i havet. När de kommit ner, sa den ene: "Ser du nu, att du har ankrat i vår förstuga!" Så tog han ankaret och vred om det. "Hur ska ni nu få lasten?" frågade kaptenen. "Vräk den bara i havet!" svarade de. Det gjorde de och havskarlarna gick med upp och kapten fick pengar. Sen hissades ankaret och fartyget seglade.
En annan historia handlar om några män från Kornö, som "drog sina backor och då följde en liten havspojke med upp i båten. Han hade fastnat på en av krokarna." Havsmannen levde bland fiskarna i många år, men när han blev så sjuk en gång och då sa han genast, att han kände att döden nalkades. Så bad han dem som vårdade honom, att de ej skulle begrava honom på kyrkogården när han blev död, utan i stället fara ut på havet och sänka ner liket på den platsen, där de hittat honom. Det lovade att göra. De höll också sitt löfte. De väntade på stället en stund, sedan de sänkt ner kistan i havet och då kom det upp ett stort skrin, som var alldeles fullt med pengar. Detta tog de och for hem med och blev därigenom ganska förmögna.
Det berättas att när göteborgsbarken Viftsa varv förliste i en hård storm den 9 september 1903 på Fjärskären vid Vinga såg överlotsen på Vinga, Pontus Albert Lorén, en våldnad. Han berättar: "På ungefär 20 meters avstånd därifrån fick jag tydligt, ty det var just i skymningen, se en man som var klädd i en gammaldags vintermössa och s k sjötröja samt med en tjock halsduk om halsen, ta långkikaren och titta i denna utåt havet.
När jag kom närmare och skulle se efter vem mannen var, då var han försvunnen. Jag trodde då att de var fyrbiträdet Hult som skojade med mig, varför jag sprang runt den gamla stensockeln för att få tag i honom, men intet varken syntes eller hördes. Jag sprang då ner i klyftan nedanför sockeln för att utröna, om det var någon människa, som gömt sig där för att driva skoj med mig, men jag kunde inte upptäcka ett liv. Alla på Vinga förnekade också, att de varit på platsen vid den tiden."
Gastar var vanliga i skärgården. Gastarna ropade utifrån sjön när det skulle bli väderskifte. En ganska allmän tro är att de ropar mot samma vind som rådde då de omkom. Enligt en annan föreställning ropar gasten när någon drunknat eller skall drunkna. Gastarna troddes även kunna ge viktiga budskap. En gång hittade man på stranden till Skaftö en engelsman, troligen en kapten på ett fartyg som hade förlist utanför kusten. Han begravdes på kyrkogården, men en natt började han gasta, och strax därefter hittades ytterliggare en engelsman, som man trodde var hans styrman. Sedan han också kommit i vigd jord upphörde gastandet helt och hållet.
Men det förekom att gastropen fortsatte ännu längre. Från Tanum kommer uppgiften att rop hördes mer än en mansålder efter det att en spansk fullriggare hade förlist vid Morögrundet.
Utanför Paternosterskären brann en båt som var lastad med trä och sjönk vid mitten av 1800-talet, och den har spökat flera gånger sen dess. Den brukar komma från nordväst och försvinner när den närmar sig Marstrand. Ibland kommer den som ett segelfartyg, ibland som ångbåt, men den kan också komma som en fiskebåt med backekrokarna ute. Det är alltså inte alltid som spökskeppen är segelfartyg, de har liksom andra magiska företeelser en förmåga att förvandla sig. Spökskeppen har också en annan märklig egenskap, att kunna segla lika bra i motvind som medvind.
Innanför fjorden, på herrgården Vese, bodde vid den tiden den svenske amiralen Strömstierna, han som under fälttåget mot Norge ledde operationen då karolinerna uppe vid Strömstad drog en hel galärflotta över land för att bakvägen komma in i Dynekilen. En gång ville den ryktbare danske amiral Tordenskjold anfalla Strömstjernas herrgård och kom upp i Brofjorden med en flottstyrka. Strömstjerna var inte hemma, men en rådig dräng räddade situationen. Han lät spränga några laddningar uppe i bergen och sen gick han ner till fjorden och mötte danskarna.
Peder Tordenskjold till vänster och Olof Strömstierna (1664-1730) till höger.
"Strömstierna har så möe me krigsfolk och oppe i berget står ett stor kanonbatteri! Skynda er härifrå!", sa han. Danskarna med sin sjöhjälte i spetsen rusade tillbaka ombord och seglade ut i panik, men ett skepp hann inte med utan fastnade i leran, där det ännu för ett par decennier sen har kunnat iakttas vid riktigt lågt vatten.
I Jörlanda socken sägs det stått ett stort sjöslag. Det skedde mellan Getskär och Dagholmarna. De sistnämnda fick sitt namn efter en löjtnant Dag som påståts stupat där. På stränderna ser man här och var att vattnet är rostigt. Det beror på alla kanonkulor från slaget som nu vilar under sanden!
Det var på segelfartygens tid. Ett barkskepp låg i Göteborgs hamn, och ombord höll fyra man på att rigga upp ett bramsegel. På kajen stod en äldre karl av rätt "lantlig" typ och följde mannarnas arbete med synbart intresse och nyfikenhet. En av matroserna fick för sig att skulle driva lite med åskådaren och ropade ner:
-Hej du, bonne, ett sånt här stort lakan har du la aldrig sett förr?
-Nää, kom svaret från kajen, det har jag inte, och aldrig förr har jag heller sett fyra sjögastar bänna på ett bramsegel avigt...
En skeppare från Tjörn, där man har sin egen speciella dialekt, låg en gång vid seklets början med sin skuta i Hamnkanalen, men en tjänsteman från Hamnkontoret meddelade honom, att där fick man inte ligga. Skepparen låtsades som han inte hörde och följande dag låg han kvar lika fullt. Tjänstemannen blev arg:
-Hörde ni inte att ni måste ge er iväg här ifrån? Tror ni jag ger order bara för ro skull?
Skepparen svarade sävligt och lugnt:
-Om I gör de fö ro skull, de ved je inte, men je ved, att je e frå Tjörn o je e skeppare på mi egen skuda o je går når je vill...
En fiskebåt från ett fiskeläge i mellersta Bohuslän låg i en engelsk hamn. Då kom sjömansprästen, som väl var ung och oerfaren, ombord för att tala med skeppare och besättning. Men det skulle han inte ha gjort om han vetat vad han ställde till med. Det blev ett dyrt besök för skepparn, för när prästen hade gått så såg han ingen annan råd än att han fick kasta loss och gå hela vägen över Nordsjön hem till Bohuslän och börja om från början. Hemma i fiskelägret satte han och gumman igång och skurade skansen ren för prästen! När skansen var blänkande ren gick han ut och satte kurs på England igen, övertygad om att ha räddat lyckan för den gången.
Någon annan gick in i kajutan för att leta efter tanten, som de inte hade hunnit se mycket mer av än att hon var svartklädd. När en stund hade gått kom han igen, blek i ansiktet. "Det fanns ingen där", sa han. Men en av de äldre ombord visste vad detta var, och han tog till orda: "Det var tur att hon var svartklädd, för nu kommer vi bli räddade. Båten kommer vi att förlora, men vi kommer att bli bärgade. Hade käringen varit vitklädd hade både båten och vi gått under på havet."
De gick i varje fall ut, så som det var planerat, och ute på Nordsjön råkade de ut för en av de värsta stormar som någon hade varit med om. Många fiskebåtar förliste med man och allt, och även den här fiskebåten kom i sjönöd: det gick så långt att stormasten slet sig och slog så hårt mot bordläggningen att den stack ut genom fartygssidan. Båten blev vrak, men besättningen räddades av en annan fiskebåt.
Det berättades i Skredsvik att man bemannade tre fartyg med dödsdömda fångar och satte liar i botten på skeppen. Först kastade man ut en massa tomma tunnor i sjön så att draken skulle vara sysselsatt med att slåss med dem. Draken skars nu av på tre ställen. Hans innanmäte flöt i land vid Görvik, som enligt sägen fick sitt namn efter detta (gör=inälvor). Ett halvt revben från draken, stort som en hel val, lär än idag hänga i Skredsviks kyrka som minne av händelsen. I en annan sägenvariant omtalas att draken till slut blev så stor och kraftig att han kunde ligga och suga i sig boskap från fält och ängar med blotta andedräkten.
De drakar som håller till i vatten kan, som framgått av sägnerna, utan besvär ta sig upp på land och leva där. Men det finns också intressanta upplysningar om att även de flygande drakarna kan operera i vatten. Man kunde ibland se deras sprutande eldkvastar över fjordar och längs havsstränder. Då var de ute för att hämta skatter från sjunkna skepp. I Stenkyrka socken, i ett berg som heter Borghöln, skall det bott en sådan drake. Varje kväll efter solnedgången gav han sig ut på havet, och sen gick han omkring på sjöbotten och letade efter guld och silver från förlista fartyg. Han kom tillbaka till grottan strax innan solen gick upp.
En god skytt som hette Per Hansson i Kjebene, bestämde sig för att döda draken och därmed komma åt skatten. Han satte en råghalmskärve med en gammal rock alldeles invid grottan, medan draken var ute till havs. När Per gick hemifrån med bössan sa han till hustrun: "Om jag inte kommer hem om två timmar skall du gå och plocka benen efter mig." När draken kom anföll han halmgubben och "halmen flög i lo och lä". Medan draken kämpade med halmgubben passade bonden på att skjuta honom. Sen tog han skatten, men det var svårt, för det var så många ormar inne i grottan som bevakade. Men han tog en lång stång och satte en krok på den och kunde på det viset dra åt sig en hel del fina dyrbarheter.
En häst från Antares lär ha simmat två sjömil till Gullholmen och där sedan tjänstgjort i många år hos en bonde. Bara en skröna, säger öborna. En sann historia är dock att det berättas från Bohus-Malmön att en fiskare under krigsåren hittade en fartygsdörr med en bronsskylt på vilken det står CAPTEIN.
I dykkretsar får man också höra en och annan skröna. En gång hörde jag att någon som skulle dyka på s/s Amasis dök på fel vrak och hamnade på ett lasarettsfartyg istället (som skulle ligga alldeles bredvid!). Några andra påstog att de hittat ett vrak med master och allt stående helt intakt på botten, men ville inte tala om var det låg. Fast världens mest kända dykskröna kan du läsa om här.
Källor:
Tack till Willy Ociansson, Hammarö i Vänern för historien om skeppsdörren och guldbältet.
