Ångfartyg
Kölsträckt	25 februari 1937 vid Lübecker Maschinenbaugesellschaft (byggnr. 363) i Lübeck.
Sjösatt	22 maj 1937
Tonnage	2592 brt
Längd	97,5 m
Bredd	14,3 m
Djupgående	5,9 m
Besättning	31 man
Passagerare	8 st
Maskin	Dubbel compound maskin (två högtrycks- och två lågtryckscylindrar) enligt Lentz system, 2 ångpannor, 1750 hk, 12,5 knop.
Systerfartyg	Arcturus, sänktes den 1 maj 1941 utanför ön Kerkenah på Tunisiens östkust av den brittiska ubåten Upholder.
Redare	Argo Reederei Richard Adler & Co., Bremen.
Historik	1937 22 maj, sjösatt. 1940 5 mars, rekvireras av Kriegsmarine som transportfartyg.

Antares är ett av de mest välkända krigsvraken. Det är dessutom ett skrämmande exempel på krigets vansinne som utspelade sig på svenskt vatten. Antares var byggd som ett modernt styckegodsfartyg med bland annat svetsat skrov. Ångare präglades av en viss enkelhet, vilket inte alls gjorde henne till ett sämre fartyg. När hon rekvirerades av Kriegsmarine 1940 var hon ett relativt nytt fartyg som endast hade gjort några få resor.

Den 7:e april 1940 lämnade Antares Stettin tillsammans med de övriga fartygen som tillhörde transportdivision 1 under invasionen av Norge. Ombord fanns fanns soldater ur den 307. Infanteridivisionen, 3. Signalsektionen, en pluton pansarbilar, ett batteri fälthaubitsar ur 234. Artilleriregementet samt stora mängder ammunition. Omkring 300 soldater skulle ha funnits ombord. Eftersom trupperna var hästanspända ingick ett stort antal hästar i lasten.

Den brittiska ubåten Sunfish hade varit i Skagerack och Kattegatt sedan den 2:a april under befäl av Lt Cmd J Slaughter. Onsdagen den 10:e april patrullerade ubåten i vattnen mellan Måseskär och Bonden. Dagen innan hade Sunfish lyckats sänka Amasis något längre norrut vid Lysekil. Under dagen hade Slaughter missat tre ångare och hoppet syntes ute, när man plötsligt fick hydrofonkontakt med ett fartyg söderifrån. Klockan var nu omkring åtta på kvällen. Slaughter hade order om att sänka "allt som inte förde brittisk flagg". Ubåten hade redan två torpeder redo eftersom man inte lyckats komma i skottläge på förra ångaren.

Ett unikt foto av Sunfish taget när hon återvänder till Harwich
efter sänkningarna av Amasis, Antares och Oldenburg.

Antares träffas i maskinrummet

Omkring klockan 21 avfyrar Slaughter två torpeder mot det mörkmålade fartyget eftersom Slaughter inte lyckats se några neutralitetsmärken. En torped träffar maskinrummet. Maskinen stannar omedelbart, men ångpannan tycks ha hållit. Torpeden träffar mycket olyckligt. En eldpelare sköt högt upp i luften. Antares stegrade sig som en häst i vattnet, och många av de ombordvarande hoppade i sjön. Ångare kom efter några minuter på rätt köl igen, och började sända ut SOS-signaler. Panik bröt nu ut ombord när man försökte få livbåtarna i sjön. Slagsmål och flera av livbåtarna kapsejsade när de kom i sjön. Sunfish stannade nu kvar i närheten för att försöka fastställa fartygets identitet. Inne i ubåten hördes en mängd ljud från det sjunkande fartyget. Omkring klockan 21.50 blev det tyst.

Från lotsutsikten i Lysekil hörde man smällen och förstod genast att det var en torpedering. Lotsbåtarna från Lysekil ryckte ut. Ombord fanns Rudolf Montheli, Karl Holmberg, Karl-Gustav Carlevik och Bertil Persson. Även svenska marinens undersökningsfartyg Skagerrak var snart på plats. Skagerrak hade på avstånd följt konvojen ända från Hallands Väderö. När räddningsfartygen kom fram omkring klockan 22 hade det redan mörknat. Antares hade ännu inte sjunkit och de överlevande hade trängt in sig i de livbåtar som man lyckats få i sjön.

Lysekils lotsbåt 1940.

De överlevande fördes in till Lysekil och Fredrikshamn

Den grova sjön hade gjort att många livbåtarna redan börjat bli vatten fyllda. Lotsbåten plockade upp så många som var möjligt. Många av tyskarna hade fått brännskador. Tyska minsveparna M-1303 och M-1304 hade också kommit till platsen som plockade upp 110 överlevande, 18 sårade och 40 omkomna som fördes till Fredrikshamn. Hela tiden släpptes sjunkbomber. Mitt i räddningsarbete går generatorn sönder på lotsbåten och återfärden mot Lysekil skedde i totalt mörker. Alla fyrar längs kusten var dessutom släckta. Antares sjönk nu med fören först och omkring klockan 22.30 var hon helt borta och alla skrik hade tystnat.

Lotsbåten klarade återfärden bra, trots det totala mörkret. När man lade till i Lysekil var kajen full med folk. Många var både nyfikna och oroliga på en gång. Totalt räddades 20 soldater och 14 man ur besättningen. När lotsbåten lagat det elektriska felet satte man kurs mot olycksplatsen igen. Efter en dryg timmes färd är man framme. Inte en enda överlevande hittades. Platsen präglades av en kuslig tystnad.

Dagarna efter flöt ett bälte med lik kring olycksplatsen. Flertalet av de som flöt spolades dock upp på den danska ostkusten eftersom vinden vände under natten. Antares livbåtar lades efter olyckan upp på Grötö och skänktes sedan till lotsverket.

Tyskarna inkvarerades nu i den gamla skolan på Kyrkogatan i Lysekil. Den högste tyske officeraren vägrade emellertid att låta sig inkvarteras med de övriga soldaterna. Hans officersgrad tillät inte detta. Man lät då slå ut en väg i en garderob och göra en speciell sovplats och officeraren nöjde sig med detta. För att fördriva tiden bakom den taggtrådsinhängnade skolan fick tyskarna snygga upp på tomten samt hugga ved. Tyskarna skickades efter en tid tillbaka till Tyskland, eftersom alla de räddade skulle betraktas som sjömän! Rädslan för Tyskland var stor vid den här tiden.

För att visa sin tacksamhet lät de tyska soldaterna
hugga in ett tack i en stenhäll vid skolan.
(10.4.1940 „Antares” 20 Soldaten von schwedischen
Kameraden gerettet.)

Sommaren efter det inträffade lär fiskarna som låg ute och dörjade makrill sett att vid vrakplatsen bubblade det och jäste. Det var en stor gul fläck på vattnet som av fett kom upp och det luktade, det luktade lik, sas det.

Det var under sommaren 1965 som dykarna i Tång-Johans vänner i Lysekil lyckades lokalisera den exakta platsen där Antares idag ligger. Dykarna plockade upp flera föremål av kuriosavärde bl a fältflaskor, porslin, glas, bälten, stövlar, kikare och skeppsklockan som hade fallit ner på däcket.

Antares skeppsklocka bärgas den 20 juli 1965. Dykarna på bilden är
Leif Johansson till vänster och Gunnar Sjöstrand till höger. Foto: Hans Carlsson.

En guldboett hittades också som var märkt BM och var en familjeklenod som en tysk soldat fått med sig ut i kriget. 1965 hade Göteborgs-Posten publicerat en bild på boetten i ett reportage om Antares. Modern till den tyske soldaten hade genom olika vägar fått nys om artikeln. Sonen hade aldrig återvänt, men återlämnandet boetten blev en mycket känslosam upplevelse, eftersom hon aldrig kunnat ana att hon skulle få återse den igen.

På Kvibergs kyrkogård i Göteborg begravdes offren från Antares. En minnessten finns med inskriptionen:
"Hier ruhen deutschen Gefallene. Sie starben in den Kriegen 1914/18 und 1939/45 für ihre Heimat".

Vraket idag

Vraket ligger idag ca 3-4 nm väster om Härmanö, Orust (58°09,82' 11°14,86') på ca 60 m bottendjup. Backen finns på ca 47 m djup och däcket på omkring 49 m. Det är mycket kraftig ytström ner till ca 10 m, varför dykningen här är mycket riskfylld. 1968 omkom en sportdykare som senare hittade liggande på botten bredvid vraket.

Antares står på rätt köl, men är bräckt midskepps för om pannrummet och har vridit sig åt babord. Överbyggnaden är svårt upprostad och förstörd. Skorstenen är borta. En mängd vajer ligger på däcket sannolikt från riggen. I ettans lastrum ligger stora mängder hästskelett. För om dem har soldater transporterat. Kvarlevor finns. I tvåans lastrum finns lastfordon med förnödenheter sannolikt ammunition. Bordvarts ligger stora mängder ammunition. Treans rum är svåröverskådligt med en mängd förnödenheter. Sannolikt ligger sambandsutrustning här. Få, om ens någon, har kunnat dyka här. Fyrans lastrum innehåller artilleri på hjul. Här finns all artilleriutrustning samt kvarlevor av människor.

Källor:

Jonas Dyksida

Tack till:
Erling Skjold, Norge.
Gunnar Olsson och Hans Carlsson för dykbilden på bärgningen av Antares skeppsklocka.