Transportfartyg
Kölsträckt	17 mars 1923 vid Bremer Vulkan, Vegesack (byggnr. 609) för rederiet DDG "Kosmos".
Sjösatt	27 april 1923
Tonnage	7129 brt, 9330 dwt
Längd	133,6 m
Bredd	16,8 m
Besättning	55 man
Passagerare	18 första klass
Maskin	Trippel Exp. maskin, 3 pannor, 3000 hk, 11,5 knop.
Systerfartyg	Ammon (bild), sänktes den 17 januari 1945 i Hamburgs hamn genom ett flygangrepp. Bärgades 1948 och skrotades i England. Itauri (bild). Bombades av flyg den 26/4-44, sattes på grund och sjönk vid Fugløya, Røssoskjørnvarde, Norge.
Befälhavare	Carl Albrecht
Redare	Hamburg-Amerikanischen Packetfahrt-Actien-Gesellschaft (HAPAG), även kallad Hamburg-Amerika Linie.
Historik	1923 27 april, sjösatt för rederiet DDG Kosmos. 1926 Kosmos köps av HAPAG och fartyget sätts in på sträckan Hamburg-Sydamerika. 1939 18 oktober, lägger till i Hamburg efter blockadbrytning genom södra Atlanten.

Amasis är ett av de mest kända krigsvraken på västkusten. Fartyget ingick inte i någon av transportdivisionerna under invasionen av Norge, utan var officiellt lastad med 2000 ton stenkol. Det har spekulerats mycket om att hon hade soldater, krigsmaterial hemliga dokument, gestaporegister, speciella sprängämnen, judearkiv och annat lastade på däcken under stenkolslasten. Det är dock alltför mycket som talar emot detta.

För det första, varför skulle Amasis last vara hemligare än något annat fartyg som ingick i invasionen? Både Rio de Janeiro (torpederades den 8:e april utanför södra Norge) och Antares (torpederades den 10:e april utanför Orust) hade soldater och krigsmaterial i lasten. Detta är ingen hemlighet och det gick till och med att läsa i tidningarna från 1940 om de drunknade tyska soldaterna. Vad kan vara mer hemligt än en last med soldater?

För det andra, skeppstekniskt är det vansinne att stuva bulklast (kol) i de övre utrymmena och soldater, vapen och annat i de undre. Stabiliteten blir omöjlig. Stenkolen behövdes till hela etappförsörjningen. Då fanns inte oljeuppvärmning eller el utan kol användes till allt: fältköken, fältslakterierna, sjukhusen samt de norska lok man använde. Tyskarna räknade inte med något kol i större mängder i Norge utan förde med sig det själva.

Amasis lastar 2000 ton stenkol i Stettin. Besättningen bestod av 51 man från det tyska rederiet HAPAG och var således civil. Befälhavare var Carl Albrecht. Fartyget lämnar Tyskland någon gång i början av april 1940 och följer den svenska kusten med destination Oslo. En svensk lots, Benjaminsson, togs ombord och avlöstes vid Vinga av lotsen Karl Gyllholm från Donsö. Klockan 13.34 den 9:e april gick han ombord på Amasis för att lotsa detta nordvart inom neutralitetsgränsen. Gyllholm visste att alla Marstrandslotsarna var upptagna och beslöt sig för att lotsa fartyget ända upp till Norge.

Klockan 14.15 passeras Pater Noster och ca 16.20 Måseskär. Bonden passerades på 2 distansminuters avstånd och resan fortgick med bibehållen kurs och fart. I höjd med skäret Tova upptäckte styrmannen en prick strax söder om brottet Tovas ungar. Gyllholm upptäckte då att det var ett periskop på en ubåt och gav omedelbart order om babord roder.

Det var den brittiska ubåten Sunfish under befäl av Lt Cmd J Slaughter som siktades. Ubåten hade lämnar sin bas i Harwich den 2 april och patrullerat i Kattegatt och Skagerrak. Tisdagen den 9:e april låg hon väster om Måseskär. Flyg, trålare och fiskebåtar gjorde spaningen svår. Omkring klockan 17 siktades ett nordgående fartyg. Inget namn eller neutralitetsmärke syntes. Två torpeder gjordes klara.

Ett unikt foto av Sunfish taget när hon återvänder till Harwich
efter sänkningarna av Amasis, Antares och Oldenburg.

Slaughter kunde nu se den röda flaggan med en vit cirkel med ett svart hakkors och torpederna avfyrades från ca 200 m håll. Den ena torpeden missar eller exploderar inte, men den andra träffar Amasis midskepps på babordsidan i lastrum 4 exakt klockan 17.19. Ubåten försökte nu gå in under akterskeppet för att läsa fartygets namn, men tvingades ner av flyg. Ombord på Amasis stoppades maskin omedelbart. Fartyget blev inte svårare skadat än att man kunde kasta ankar, för att försöka dragga upp. Det uppstod även stor förvirring ombord, i synnerhet eftersom fartyget började att brinna.

Torpedträffen observerades från land som en tjock rökpelare bl a av mästerlotsen Hugo Carlström som befann sig på Lysekils lotsutkik. Han varskodde omedelbart lotsförmannen Rudolf Monthelie och båtbiträderna Bertil Persson och Karl-Gustaf Carlevik. Strax före klockan halv sex gick lotskuttern ut till det sjunkande fartyget.

Ombord på Amasis gick nu delar av besättningen samt lotsen i styrbord livbåtar medan kapten Albrecht till en början stannade kvar ombord. Några fiskebåtar från Smögen bl a Vidar och Milly hade också kommit ut till Amasis för att försöka hjälpa till. De börjar nu att knuffa Amasis in på grundare vatten, men kaptenen avvisar detta tillsammans med de svenska lotsarna. Detta beteende har lett till vilda spekulationer om att Amasis skulle ha en hemlig last och att kaptenen inte ville att Amasis skulle avslöjas med en hemlig last av soldater och krigsmaterial inne på svenskt vatten.

Det verkar mycket konstigt om Albrecht skulle ha offra många hundra människoliv på grund av detta. Den troliga orsaken till att han avböjde hjälpen var nog att inte trodde att skadan var så allvarlig att Amasis skulle sjunka och att han inte trodde att fiskebåtarna, som var av Amasis livbåtars storlek, skulle kunna göra någon större insats.

Lysekils lotsbåt 1940.

Amasis sjunker under natten

Kapten Albrecht stannar ombord ända till klockan nio på kvällen. Medan solen gick ner börjar Amasis ställa sig med fören mot botten. Till sist snurrar propellern på tomgång högt uppe i luften. Det brinnande mörka fartyget bildade en silhuett mot horisonten. Tio timmar efter torpedträffen sjunker Amasis och lägger sig till rätta på ca 50 m djup. Lite vrakrester flöt iland de närmaste dagarna, bl a namnbrädan som länge hängde på en sjöbod i Grundsund.

Samtliga 51 man i besättningen, kapten Albrecht och den svenske lotsen Gyllholm bärgades in till södra hamnen i Lysekil av lotsarna. Ryktet hade snabbt spridit sig i den lilla staden om tyskarnas ankomst. Polis och tull mötte upp tyskarna, som överlag var glada att de sluppit undan så här lindrigt. Tyskarna inkvarterades på Ahls pensionat. Efter ett kort sjöförhör på hotellet sändes tyskarna hem till Tyskland efter någon dag eller så. I pressen diskuterades livligt om Amasis hade torpederas på svenskt vatten eller inte. Idag vet vi med säkerhet att hon befann sig på svenskt vatten vid torpedträffen.

Det var lysekilsbon Hans Harrison som 1957 eller 1958 tillsammans med göteborgarna Håkan Mårlind och Kurt Hedvall som var de första att dyka på vraket. De hade utifrån fiskares sjökort och noggranna angivelser kunnat lokaliserat vraket. Första dyket gjordes vid den främre masten som vid denna tiden började på ca 18 m djup. Det var klar och fin sikt, men alldeles spöklikt. Vraket såg alldeles vitt ut, överväxt med anemoner. Mycket bärgades från Amasis vid denna tid, bl a togs porslin, nakterhuset, skeppsklockan och ratten upp. Ratten visade sig vara svårt skadad av branden.

Det berättas att man 1964 hittade ett människokranium ombord på Amasis, fastän alla ombord räddades. När man skulle fotografera det tappade dykaren skallen och det försvann in i vraket. Detta späder givetvis på ryktet om soldatlast.

Dykfoto från Amasis 1962. Masten står fortfarande upp. Dykaren är
Gunnar Sjöstrand. Foto: Gunnar Olsson.

Kolen nära att bärgas under 80-talet

Det danska rederiet Peter Madsen i Århus hade under 80-talets mitt seriösa planer på att bärga de 2000 ton stenkol som finns ombord på Amasis. Detta ledde till enorma protester från lokalbefolkningen och i fiskekretsar. Efter mycket om och men blev det ingen bärgning och tur är väl det att Amasis kan bevaras för eftervärlden.

Vraket ligger idag på ca 50 m bottendjup strax utanför Tovas ungar (58°14,36' 11°15,78'). Hon finns även utmärkt på sjökort 933. Överbyggnaderna har sjunkit ihop och skorstenen är borta liksom toppstängerna. Fortfarande kan man se in genom ventilerna till passagerarhytterna på huvuddäck. Skrovet har sjunkit ner i bottensanden till vattenlinjen och hon ligger med något förligt trim med ankarna ute. I lastrummet har endast kol påträffats. Det är 35-40 m ner till däcket och strömmen är oftast inte så stark här nere. De ryktas om att Amasis börjat att rasa alltmer de senaste åren, varför man bör vara försiktig och mycket erfaren dykare om man skall ge sig ner på vraket.

En dykbildserie från 1965-66. I badkaret ligger Eiler Danielsson och i mastkorgen samt vid köttkvarnen
står Gunilla Borgström. Foto: Gunnar Olsson.

Amasis mysterium lever vidare

Amasis har även varit inblandad i en annan spännande incident den 26 oktober 1966. Under en stor militärövning vid Lysekil fick marinen kontakt med ett undervattensföremål och via ekolodet kommit i kontakt med vraket efter Amasis. Ingen av marinens dykare hade varit nere vid vraket, men hade fått höra att Ingemar Larsson från Lysekil dykt mycket på vraket och vill genom honom få reda på i vilken kondition vraket var i.

Ingemar berättade att vraket var helt intakt och att det stod upprätt på botten. Marinen hade med sina fina ekolod konstaterat att tätt intill vraket låg ett långt och smalt föremål som avvek från fartygssidan. Föremålet sträckte sig drygt en tredjedel längs fartygsidan och man misstänkte att det var en främmande ubåt. Händelsen tystades sedan ner och någon ubåt fångades aldrig.

Amasis av Hamburg. Foto är taget före 1935 eftersom hon för Weimarrepublikens handelsflagga i aktern.

Källor:

Dyk! maj 2000.

Tack till:
Thomas Mayol Nielsen, Gentofte, Danmark för hjälpen med bild på Amasis.
Erling Skjold, Norge.
Gunnar Olsson för de trevliga dykbilderna från 1960-talet.