Första sidan

Artiklar & dokument

  NYHETER

tis 17 dec 2002

När det bara finns ja-sägare kvar försvinner allt motstånd

Den 25 oktober 2002 hade den vetenskapliga tidskriften Science en ledare med titeln Advice Without Dissent [1]. I ledaren angrips Bushadministrationens pågående omorganisation av de statliga myndigheterna. Det är av tradition så i USA att myndigheternas ledningar byts ut när det byts president. Traditionen har hittills också varit sådan att man eftersträvat allsidighet i de rådgivningsorgan som finns till stöd för myndigheterna. Rådgivare är inte fria från värderingar, därför är det av största vikt med allsidighet eftersom konflikterna annars sopas under mattan. I synnerhet gäller detta de vetenskapliga rågivningsorganen som bistår med till exempel riskväreringar i miljö- och hälsofrågor. Den traditionen har nu brutits.

Man hänvisar till uttalanden om att rådgivare söks som delar presidentens uppfattningar, och att man verkar för att myndighetsförslag inte ska strida mot den politiska agendan. Dessutom har man som särskilt mål att förhindra oönskade förslag från de vetenskapliga råden i miljö- och hälsofrågor.

För att genomföra detta har man bytt ut ett flertal oberoende forskare till förmån för forskare med industribindningar. Ledaren i Science uttrycker sina farhågor för framtiden med följande ord:

Instead of grappling with scientific ambiguity and shaping public policy using the best available evidence (the fundamental principle underlying public health and environmental regulation), we can now expect these committees to emphasize the uncertainties of health and environmental risks, supporting the administration’s antiregulatory views. And in those areas where there are deeply held conflicts in values, we can expect only silence. Regulatory paralysis appears to be the goal here, rather than the application of honest balanced science.

Redan på 70-talet formulerades ett avregleringsprogram, the Regulatory Relief program. Under Reagan blev Thorne Auchter chef för den amerikanska motsvarigheten till Arbetarskyddstyrelsen, OSHA. Hans uppgift var att implementera detta program. Auchter har fortsatt arbetet som lobbyist. Det som händer nu är alltså ingenting nytt, utan en förlängning på ett systematiskt arbete som pågått i decennier.

Så är det kanske i USA, men det här är Sverige, och här är det annorlunda, säger vän av ordning. Jo, så kan man tänka, men det är snarare värre här än där, för här råder en myndighetskultur som lyder under ofelbarhetssyndromet. När en myndighet en gång tagit ställning krävs det minst ett generationsbyte innan rättelse kan ske, om det ursprungliga ställningstagandet visar sig förhastat. Det som händer är att myndigheten håller sig med en expertis, och vid behov inkallar expertis, som delar "myndighetens uppfattning". Avvikande uppfattningar tolereras inte. Ju mer kontroversiellt, desto större intolerans.

Ett idag neutralt exempel är Socialstyrelsens hållning till träning av cp-skadade med avsikten att lindra deras handikapp. Träningen är inte smärtfri. Socialstyrelsen fattade beslut på 70-talet att sådan träning inte skulle tillåtas. Smärtsam träning är inhuman, därför ska handikappet bevaras. Denna hållning hävdades, och kritik mot den bekämpades, ända tills en dokumentärfilm av en cp-skadad som på eget bevåg tog sig utomlands, fick träning och kunde lämna rullstolen, gick upp på biograferna. Då kunde inte ens Socialstyrelsen bevara status quo längre.

I Sverige, precis som i USA, fylls myndigheterna av ja-sägare. I Sverige är det tradition, i USA ett traditionsbrott. Den sortens likriktning leder till enfald och godtycke i stället för sans, balans och förnuft. Folk upplever ett demokratiskt underskott. Etablissemanget vakar mot ett demokratiskt överskott.

 
Noter:

1. David Michaels, Eula Bingham, Les Boden, Richard Clapp, Lynn R. Goldman, Polly Hoppin, Sheldon Krimsky, Celeste Monforton, David Ozonoff, Anthony Robbins: Advice Without Dissent. Volume 298, Number 5594, Issue of 25 Oct 2002, p. 703