Första sidan

Artiklar & dokument

  NYHETER

mån 5 nov 2001

Den lyckliga okunskapen

Vad är en nyhet? Ett sätt att se på nyheter är, att det är något som berör, eller borde beröra någon. I den bemärkelsen är Ulf Bengtssons drygt tio år gamla arbete om "Dentala material i endodontisk praxis" fortfarande en intressant nyhet. Där kan man läsa om vad tandläkarna stoppar i munnen på sina patienter. Vad beträffar 80-talet, så torde det vara en tämligen komplett genomgång. Lite har ändrats på ett decennium. Tandläkarna arbetar i tänderna, små bitar av den person som sitter i behandlingsstolen. Ofta finns problem i tandroten, en ännu mindre del av personen i stolen. Väl nere i roten så gäller det att till varje pris ta kål på eländet, dvs roten. Tanken att den "lilla delen" i tandläkarens fokus är roten till det onda förstår man. Tanken att åtgärden på den "lilla delen" kan bli roten till annat ont i sin tur, den är desto mer ovanlig. Den katalog av gifter som använts, och fortfarande till stor del används, är imponerande.

I de flesta andra sammanhang skulle denna hantering av gifter ses som oansvarig och förkastlig. Därför kan man undra hur det kommer sig att verksamheten fortsätter i samma spår i decennier. Ulf Bengtssons genomgång av turerna kring rotfyllnadsmaterialet N2 är synnerligen belysande. Om någon efter den genomgången tror att N2 är ett avslutat kapitel i Sverige, så glöm det. Utbildning pågår! Lägg också märke till att N2-förespråkarnas främsta argument för sin metod är de usla resultaten av gängse rotbehandlingar. Både ordinarie gifthantering och N2-varianten kan sägas vara mer lönsamma än effektiva. Effektiviteten upprätthålls genom att biverkningarna förnekas, och därför inte ingår i några kalkyler.

I det så kallade kunskapssamhället med dess påstått ständiga behov av kompetensutveckling diskuteras och odlas mängd eller kvantitet och former, medan mycket lite intresse ägnas innehåll och kvalitet. Att vara kompetensutvecklad är en formalitet styrkt av intyg. I ökande utsträckning gäller det också den högre utbildningen, inklusive forskarutbildningen, i Sverige. "Metoden" står i centrum. Vad metoderna duger till är en annan sak. För "problemlösare", ingeniören är ett typexempel på problemlösare, är en rikhaltig metodarsenal en viktig tillgång. Detta gäller i hög grad tandläkarna som hantverksmässigt ska ta sig an sina patienters munproblem. Först får de blivande tandläkarna lära sig, att deras utbildning, och den kunskap de förvärvar, är vetenskapligt grundad. Sedan får de lära sig att gifterna som används är nödvändiga, och absolut ofarliga för patienterna. Vari den vetenskapliga grunden för detta består får de inte veta, men som väluppfostrade elever tror de på vad de får sig itutat. Den uppfattningen ändras sällan i deras yrkesutövning, trots att de ofta inte vet vad som finns i materialen de använder. Säljarna vill inte säga något negativt, för det säljer mindre. Tillverkarna vill inte säga något, för då avslöjas affärshemligheter. Myndigheterna vill sopa allt under mattan, för en pinsam verklighet vill ingen veta av, än mindre ta ansvar för. Ett kritiskt förhållningssätt uppmuntras inte, med undantag för kritik mot det politiskt inkorrekta.

Ett exempel kan hämtas från en toxikologibok, som åtminstone år 2000, användes på Odontologen i Göteborg. Där påstås, att metalliskt kvicksilver och tenn är ofarliga för människan. Förvisso finns det exempel på massiv exponering utan att det haft påtagliga konsekvenser, men exemplen på att det gått riktigt illa är legio. Nu kan invändas att i undervisningen nyanseras lärobokens innehåll. Det är möjligt att så sker på andra ställen än i Göteborg. I Göteborg finns skäl att anta motsatsen. Där har man vetenskapsdagar, där allmänheten inbjuds till föreläsningar och demonstrationer. På Odontologen har man under flera år försäkrat allmänheten att tandlagningsmaterialen inte kan ha några hälsoeffekter. Den som säger så, har naturligtvis fått lära sig att det är på det viset. Det som är inlärt upprepas, och lärs ut till nästa generation, och så går det vidare. Den inlärda okunnighetens paradigm gäller. Blivande tandläkare och allmänhet vilseförs. Om någon patient händelsevis skulle reagera efter en behandling, då vet den inlärt okunnige tandläkaren i ryggmärgen, att det måstebero på någonting annat, eftersom materialen inte kanha några bieffekter. Och det ska vi tro på?

Inom EU har konsumentfrågorna en egen kommissionär, och nationellt finns det offentligas byråkratier som ska se till såväl konsumentintresse som konsumentsäkerhet. Vare sig konsumentintressen eller konsumentsäkerhet kan befrämjas utan att den information finns tillhanda, som kan ligga till grund för fritt val och kloka beslut. Den information om vad tandläkarna stoppar i munnen på oss, som ingen gärna talar om, finns nu tillgänglig för de verkliga konsumenterna, dvs de som betalar för att få det på plats.

De som lever med den inlärda okunskapen, och med den känner sig kunniga, har i alla fall den fördelen av det, att de lever i lycklig okunnighet, och därför slipper oroa sig för vad de kan ställa till med.

Bo Walhjalt