Om verkligheten – bilder, föreställningar och förvrängningar
NYHETER
2001-10-17Ofria konsumenter på en fri marknad
I den globaliserade fria marknadens namn pågår ett rävspel, där de stora multinationella aktörerna konsekvent och mycket kompetent agerar i syfte att slippa ifrån det som de avskyr mer än något annat: konkurrens.
Internationaliseringen drivs genom multinationella avtal som ger regler för handel över nationsgränser. Tidigare handlade detta mest om att reglera, och helst avskaffa, tullmurar mellan nationerna. Den fria handeln över nationsgränserna bidrar till välståndet genom ökad handel, ökad konkurrens och ökad valfrihet. Detta industrialismens mantra styr fortfarande retoriken, men numera handlar det mera om att harmonisera nationella regelsystem, så att handel inte hindras av att ett land t ex förbjuder en livsmedelstillsats som är tillåten i något annat land. Det avgörande är inte om tillsatsen innebär en risk för konsumenten. Det enda man bryr sig om är att förbudet fungerar som ett handelshinder. Marknaden ska ha sitt, och marknaden består i det globala perspektivet av tillverkare och försäljare.
Ett exempel på harmoniseringseffekt är att Sverige har hävt sitt förbud mot azofärgämnen, färgämnen som innehåller metaller och för känsliga individer kan orsaka allvarliga hälsoeffekter. Förbudet gällde livsmedel, så det förbjudna var pikant nog förbehållet bruk i läkemedel och tandvårdsmaterial. För läkemedlen finns innehållsdeklaration, så det innebar ju ett indirekt skydd mot exponering för den observante. För tandvårdsmaterial gällde, och gäller, andra regler, nämligen att innehållet är företagshemligheter, så tandläkaren vet inte, och än mindre patienten, vad som stoppas in i munnen.
I motsats till politiker är de multinationella företagen långsiktiga i sitt agerande, och de har till sitt förfogande den bästa kompetens som går att köpa för pengar. Den harmonisering som nu försiggår inom Codex Alimentarius i FNs regi initierades av tyska kemi- och läkemedelsjättar för flera decennier sedan via Helmuth Kohl. Alla EUs medlemsstater är medlemmar i Codex Alimentariuskommissionen, och EU är observatör. Strävan är att EUs medlemmar ska uppträda som en röst, d v s man ska alla säga en och samma sak. Det finns en rad EU-uttalanden ("position statements") som gäller Codex Alimentarius, och det finns en lång rad "Task Forces" med uppgift att arbeta fram underlag för reglering av allt som har med livsmedel att göra. Det kan gälla livsmedelstillsatser, vitaminer, mineraler, örter, rester av bekämpningsmedel, etc.
Maten "kemikaliseras", varumärkena på butikernas hyllor blir viktigare än matens innehåll ur tillverkarnas synvinkel. För konsumenterna handlar det om vad man stoppar i sig, men för företagen handlar det om budgetposter. Philadelphia Cheese och Heinz Vita bönor är budgetposter i Philip Morris räkenskaper. Bioteknologin gör att många produkter som ingår i födan kan patenteras på samma sätt som läkemedel patenteras, och så kan man skydda sig från konkurrens. Varumärken säljs som livsstilskomponenter, vare sig det gäller bilar, jeans eller mat. Det är inte konsumenternas behov av bra mat som styr, utan möjligheterna att påverka beteendet. Ju fler som värmer maten i mikron, desto bättre affärer, men knappast bra för folkhälsan. I förlängningen hägrar vårt behov av mat som en marknad under kemi- och läkemedelsindustrins kontroll, men det kräver en reglering av annat slag än den vi varit vana vid. Det förutsåg industrin för länge sedan, men politikerna har ännu inte uppfattat spelet de dragits in i.
Vitaminer, mineraler och örter är en nagel i ögat på läkemedelsindustrin. Inte nog med att folk använder fritt tillgängliga medel som alternativ till att springa till doktorn och få medicin utskriven, dessutom, om de lyckas förebygga ohälsa så naggas marknaden ytterligare i kanten. En reglering som minskar denna risk är precis vad som önskas, och ett sådant arbete är under internationell implementering. I t ex Kanada och Norge har regleringen lett till att registrering av preparat blivit så dyrt, att små tillverkare inte längre kan bära kostnaden. Resultatet är att läkemedelsbolagen tagit över, preparaten har blivit dyrare, och en mängd preparat, som inte är lönsamma för läkemedelsbolagen, har försvunnit från marknaden. I konsumenternas intresse?
Den fria marknadens princip, som den kommer till uttryck, leder till att konkurrens bortregleras med politikernas hjälp, och konsumenternas valfrihet beskärs. Det senare har en intressant underton. Man säger att konsumenternas hälsa ska skyddas, så därför ska kosttillskottens maximala dosmängd regleras. Hittills, där reglering införts, sätts doserna så lågt att någon effekt inte är att vänta. Vad skulle hända om läkemedel bara tilläts i doser som var garanterat biverkningsfria för alla?
Vi befinner oss i den intressanta situationen att byråkratier världen över är sysselsatta med att springa multinationella industriers ärenden, på lokala småindustriers och konsumenters bekostnad. De gör det under täckmanteln av en retorik som får det att låta, som om det är för konsumenternas skull. Det är betecknande att de verkligt viktiga besluten i dessa frågor fattas av handelsministrarna, medan hälsosidan underhåller med lämplig service.
Bo Walhjalt
Om verkligheten. ISSN 1650-9331. Utgivare Bo Walhjalt. © Utgivaren och resp. författareSenast uppdaterad 2002-12-05
Denna sidas adress: http://www.gbg.bonet.se/bwf/sv/nyheter/2001_10/ofri.html