Första sidan

Artiklar & dokument

  NYHETER

ons 3 okt 2001 (något omredigerad 2002-12-05)

Den förträngda verkligheten

Torsdagen den 4 oktober 2001 disputerar Lena Hillert på sin avhandling Hypersensitivity to electricity: symptoms, risk factors and therapeutic interventions.En sammanfattning (på engelska) finns via Karolinska Institutets Veckoblad, och hela avhandlingen kan laddas hem som pdf-dokument. Ett pressmeddelande från KI ger information på svenska.

Lena Hillert har ett långvarigt förhållande till elöverkänslighet. Under flera års tid satt hon i en arbetsgrupp på Rådet för arbetslivsforskning (RALF) med regeringens uppdrag att utreda frågan om "elkänslighet" och ge en forskningsöversikt. Utredningen är klar och ligger nu hos regeringen.

Eftersom det handlar om ett myndighetsuppdrag i allmänhetens tjänst, skulle man kunna förvänta sig en viss öppenhet i form av allsidigt belysande, framför allt i forskningsöversikten. Likaså har man rätt att förvänta sig att utredarna inte har några band till partsintressen.

Långt innan RALF fick uppdraget att göra sin utredning hade man den mycket bestämda uppfattningen, att elöverkänslighet inte är något som existerar i sinnevärlden.

Den hållningen har konsekvent odlats under utredningens gång, och forskningsöversikten är en osannolikt selektiv partsinlaga, där det mesta som antyder att det finns skäl att fundera extra har lämnats åt sidan, medan stor omsorg har lagts ned på att lyfta fram negativa studier, dvs sådana som inte visar någonting. Så ser mönstret ut som industrin använder för att visa ofarligheten av passiv rökning eller okontrollerat kemikaliebruk.

Med utredarnas obundenhet har det varit si och så. Två har suttit i Telias vetenskapliga råd, men avstått från betalning under tiden utredningen pågått. Det har väckt visst uppseende.

För de elöverkänsliga har man, och Lena Hillert har varit en ivrig tillskyndare, förordat kognitiv terapi. Eftersom tillståndet elöverkänslighet inte finns, så har man tagit för givet att patientens erfarenheter av sin ohälsa bör korrigeras. RALF har aktivt stöttat och gått in med finansiellt stöd till åtminstone en institution som bedriver kognitiv terapi. Försäkringskassor har tvingat patienter till behandling, och på så sätt skapat en marknad.

Hillerts avhandling tar upp behandling av elöverkänslighet, så nu ges svaret på hur effektiv den åtgärd hon stridit för faktiskt är. I redovisningen av resultaten svävar hon på målet, men i diskussionen av resultaten finns en tabell över interventionsstudier och deras resultat. Där konstaterar hon om sin egen undersökning av den kognitiva terapins effekter, jämfört med ingen behandling alls, att det inte finns någon skillnad mellan behandlad och obehandlad grupp. Denna undersökning publicerades 1998, men har inte avsatt några spår i det utredningsarbete hon var med att driva under denna tid och ett par år framåt.

Många elöverkänsliga har rapporterat förbättring när de använt antioxidantia. Socialstyrelsen gillar inte vitaminer, och EU har just reglerat befolkningens möjligheter att få tillgång till de vitaminer, mineraler och kosttillskott som de önskar. Hillert har känt vibrationerna, och också granskat detta, med negativt resultat, alltså att antioxidantia inte har någon effekt. Studien gäller ett 30–tal patienter, med ett bortfall på över 50%. Några uteslöts, andra ville inte ändra på sitt självvalda intag, några uppgav sig vara friska, några hade inte tid...

De antioxidantia som gavs var C-vitamin 120 mg, Vitamin E 100 mg, samt selen (inte angivet i vilken form, vilket har betydelse för effekten) 120 mikrogram. Dessa doser är terapeutiskt mycket låga doser, och behandlingstiden på 3 veckor är kort i fråga om substitutionsbehandling med vitaminer och mineraler. För säkerhets skull säger Hillert "Effects of larger doses of antioxidants cannot be ruled out..."

De ansträngningar som pågår för att globalt reglera handel med vitaminer och mineraler har en lång historia, och drivkraften är Codex Alimentarius, ursprungligen genomdriven av Helmuth Kohl på önskemål av de stora tyska kemi- och läkemedelsföretagen, som Boehringer och Hoechst. Läkemedelsindustrin är djupt involverad i detta arbete. Därför är det inte förvånande att just den del som handlade om antioxidanter i Hillerts arbete finansierades av Pharmacia Upjohn.

Lena Hillerts avhandling innehåller mycket av intresse. Om det tillstånd som inte finns, alltså elöverkänslighet, gäller att det inte finns något samband mellan exponering för elektromagnetiska fält och de drabbades symtom. Hillert har faktiskt gjort den revolutionerande upptäckten att

"The daily reports of the degree of symptoms (both skin and neurovegetative symptoms) showed a significant increase during weekdays as compared to weekends during all periods but one. There was also a significant increase in reported perceived relationship between symptoms and exposure to electricity during weekdays, and an increase in avoidance behavior during weekends."

Med andra ord varierar patienternas symtom med hur de kan reglera sin exponering. När de inte kan undvika exponering, och därför exponeras mer, mår de sämre, och när de kan undvika exponering, och gör det, då mår de bättre. Det som inte finns, det tycks finnas också i Hillerts värld, men obehagliga sanningar kan man ju alltid blunda för.

Det sägs att klinik och forskning hör ihop, och Hillert illustrerar kanske just det. Hon förfäktar en behandling som inte ens har placeboverkan, vilket innebär att den i en del fall kan vara rent kontraproduktiv. Hon har också studerat behandlingseffekten av antioxidantia i sin avhandling. Eftersom Hillert visste att de inte har någon effekt så bekräftade hon det genom behandling med doser på en nivå betryggande under den där man kan förvänta sig terapeutiska effekter, och för säkerhets skull under så kort tid, att, om det osannolika skulle ha inträffat att de låga doserna ändå hade effekt, så skulle medicineringen inte vara under tillräckligt lång tid för att några effekter skulle upptäckas. Så har hon visat att det samband hon förnekar faktiskt finns. Den disputation som borde bli en rysare lär inte bli av, för Lena Hillert har lyhört sagt det hennes handledare och uppdragsgivare vill att hon ska säga. Nu ska hon belönas för sin lojalitet. Med ett omvänt kunskapsintresse och genom att blunda för det som med lätthet kan ses når man emellanåt också framgång.

Man kan ju bara undra över vad som skulle hända med Karolinska Institutets anseende om kraven på övriga doktorander sattes på samma nivå som för Hillert.

Bo Walhjalt

  Relaterade länkar:

Hos Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) finns länkar till RALFs tre delrapporter och slutrapporten, samt dessutom en lista över forskningsprojekt.

Uppdrag granskning (SVT) gjorde ett reportage om RALFs hantering av sitt utredningsuppdrag.

Det var en del turbulens kring de aktiviteter RALF ordnade som delar av sitt uppdrag. Flera av de som engagerades hoppade av under resans gång. Här är ett brev med motivering till avhoppet från två.