Översikt - alla sidor

In English

Åter till Verkligheten

Nyheter
  - arkiv

Artiklar

Dokumentarkiv

Tema: Greenwashing

Länkar

Links

Prenumeration & kontakt

  Tema: Greenwashing

Greenwashing - ett tema som kommit för att stanna

Hösten 2001 inleddes ett undersökande arbete om tobaksindustrins förhållande till den akademiska forskningen. Efter ett par månaders arbete vidgades horisonten till att inkludera också kemiindustrins manipulationer i vetenskapens värld, vilket sedan kom att ägnas mest uppmärksamhet.

Termen greenwashing ("tvätta grönt", rentvå) är menad som en tankefigur för att öka förståelsen av det som händer när särintressen (industrin är typexempel och motor) producerar partsinlagor för att sätta allmänintresset ur spel. Det område som är aktuellt gäller miljö och hälsa. Försiktighetsprincipen är navet som detta kunskapens spelhjul snurrar kring. Industrins försiktighetsprincip gäller omsorgen om budgeten och marknaden. Allmänintressets försiktighetsprincip, given i Riodeklarationen och Miljöbalken, gäller omsorgen om människa/hälsa och miljö.

Typiska greenwashprodukter från forskare redovisar inte några forskningsresultat, utan ägnar sig åt att granska forskningsresultat som visar på "risker" och sedan ogiltigförklarar dessa fynd. Sådana produkter har benämnts "frisedlar".

Under den gångna hösten, 2002, har tidskriften Medikament haft en serie artiklar på temat greenwashing. Fokuseringen var inledningsvis på forskares dolda bindningar till industrin med ett exempel från kemiindustrin och en forskares engagemang i avgiftning av klorerade kolväten - ett industriprojekt som pågått sedan Rachel Carsons Tyst vår publicerades i början på 60-talet. I det fortsatta vidgades perspektivet till myndigheters och medias agerande med syften likartade industrins.

Notabelt är att både tobaks- och kemiindustrin har var sin framträdande svensk konsult i den akademiska världen. Om detta har avslöjanden gjorts i media under gångna året. Avslöjande på avslöjande. Det har följts av tystnad och åter tystnad. Om konsulterna bör man inte tala.

 
Ett år

I december 2001 avslöjade Aftonbladet att två forskare med säte i Nobelförsamlingen hade dolda bindningar till industrin. Den ene till tobaksindustrin, numera avslutade, den andre till kemiindustrin och högst aktuellt.

I December 2002 berättar Dagens Forskning om forskarprotester mot industriintressen i Världshälsoorganisationen, WHO. Protesterna gäller det WHO-organ som värderar cancerrisker, IARC, där experterna i allt högre grad har bindningar till industrin, och där en ny trend inletts med "avgiftningar", dvs ämnen klassade som cancerframkallade "frikänns" [1]. Protesterna mot det ökade industriella inflytandet gäller av naturliga skäl bara forskare med kända bindningar till industrin. Kartan över det kända industriella inflytandet på akademisk forskning om miljö och hälsa har ritats om genom avslöjandena.

Under året som passerat mellan dessa avslöjanden har en rad artiklar publicerats med det gemensamma att de alla handlat om intressekonflikter. Ytterligare en gemensam faktor är att samtliga avslöjanden följts av tystnad från såväl de stora mediernas sida, som från myndigheter med granskningsansvar, från forskningsfinansiärer, från politikernas sida, och från forskarsamfundet. Ett anmärkningsvärt undantag gives. Mer om det nedan. Frågor om intressekonflikter och forskares dolda bindningar till industrin diskuteras i många sammanhang. Det intressanta är att frågorna konsekvent diskuteras utanför offentligheten, och att nyhetsmedia med sin tystnad bidrar till att hålla allmänheten utanför det som i allra högsta grad rör allmänintresset. Tveksamheter i det offentliga, eller rena missförhållanden, ska inte diskuteras vid köksborden.

För de offentligt anställda forskarna, gäller Lagen om offentlig anställning [2]. Paragraf 7 handlar om bisysslor. Bisysslorna (extraknäcken) får inte vara förtroendeskadliga. Det säger sig självt att dolda bisysslor inte kan värderas med avseende på förtroendeskadlighet, och därför finns stadgat såväl en skyldighet att anmäla bisysslor, som en skyldighet att värdera angivna bisysslors möjliga förtroendeskadlighet. Bisysslor får inte "rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet" eller "skada myndighetens anseende". Det kan vara värt att hålla dessa formuleringar i minnet för fortsättningen. Undanhållande av bisysslor liksom underlåtenhet att granska bisysslor är ett brott mot Lagen om offentlig anställning.

Högskoleverket granskade år 2001 högskolelärarnas och högskolornas efterlevnad [3]. Resultatet var bedrövligt. En högskola (Umeå) hade rimlig kontroll. Förvaltningen av förtroendekapitalet inom högskolevärlden är med andra ord under all kritik.

Det gångna årets avslöjanden visar att det kanske inte står bättre till i forskarvärlden. Den frånvarande diskussionen visar också på ett monumentalt ointresse där intresset borde vara som störst - alltså hos de som lever på förtroendekapitalet. Det tycks dock som om myndigheter, yrkeskårer och media har tagit sig rätten att bestämma vad allmänheten ska ha tilltro till. I en demokrati råder dock allmänheten själv över sin tillit - eller brist på densamma. Om det glöms bort sätts förtroendekapitalet på spel.

 
Vad är det som hållits utanför den offentliga debatten?

Nedan följer en tabell över de artiklar som talats om ovan, alltså sådant som blivit publicerat men inte diskuterat. I den vänstra kolumnen redovisas avslöjandena, och i den högra kolumnen andra artiklar som på ett eller annat sätt berör intressekonflikter. Den senare är ett urval bestämt av sådant som fallit under ögonen under processens gång.

Den mellersta kolumnen, Diskurspolisen tar upp de artiklar och andra offentliga framträdanden som professor Magnus Ingelman Sundberg deltagit i sedan våren 2001, och som jag träffat på. De är hämtade från introduktionsartikeln om greenwashing, not 20 (noten är utförligare med kommentarer). Ingelman-Sundberg är den gemensamma nämnaren, medförfattare och medaktörer varierar. Här finns två saker som framträder med all önskvärd tydlighet. Det ena är angreppen på ett par forskare som publicerar för industrin dåliga nyheter - en klassisk greenwashstrategi. Det andra är återkommande krav på censur av medias rapportering om publicerade miljörisker - s.k. "forskarlarm".

Idén till kolumnrubriken, Diskurspolisen, är hämtad från den franske samhällsfilosofen Michel Foucault. I sin introduktionsföreläsning vid installationen som professor vid Collège de France 1970 talade han om Diskursens ordning, alltså hur det akademiska samtalet formas [4]. Det är inte ett samtal vilket som helst. Diskursen består av det skriftliga som produceras, och av det som sägs i seminarierumen. Diskursen innehåller endast det protokollförda. Kafferummets diskussioner, där akademikerna emellanåt ger uttryck åt sina faktiska åsikter, hör inte till diskursen. Avslöjanden om vad som sägs i fikarummen ses inte med blida ögon. Det hotar protokollen, och därmed diskursens ordning och legitimitet.

Det vi till vardags menar med samtal är något helt annat än det akademiska samtalet.

Foucault säger att diskursens ordning formas av innehållet, närmare bestämt av det innehåll som når allmän acceptans av det skriftliga, och för det sagda av de som är tongivande i seminarierummen. I de senare formas alltså sensitiviten för "det passande". Foucault kallar det som accepteras för "det inneslutna". När något innesluts så innebär det att annat utesluts. "Det uteslutna" är det som man inte får tala om i diskursen. Det uteslutna är tabu, tillhör det förbjudna. Diskursens vakthundar vakar över att tabun inte överskrids. Det är vakthundarna jag döpt till diskurspoliser, eftersom de fyller en polisiär funktion. Ingelman-Sundbergs aktiviteter är av den arten att de rimligen kan ses som en diskurspolisiär verksamhet. Han har varit vakthavande mot oönskade forskningsresultat. Samtidigt har han varit en relativt ovanlig diskurspolis, ty han har varit synlig och offentlig.

Den vanligaste formen av diskurspolisiär verksamhet är den som är osynlig i form av den inre varnande rösten, m.a.o. självcensuren, känslan för det lämpliga eller passande och "det som ligger i luften". Här återfinner vi den diskurspolis som upprätthåller tystnaden om det gångna årets avslöjanden. Observera att Ingelman-Sundberg fått epitetet diskurspolis, inte greenwasher. Det hindrar inte att syftena kan vara desamma. De akademiska institutionerna är beroende av industrins pengar.

I tabellen finns avslöjandena, som inte debatteras, i ytterkolumnnerna. Tystnadsdirektiven ges i mellankolumnen.

 

Tabell

 

Undantaget - ett avslöjande som döljer det som också borde avslöjas

Ett avslöjande som väckte uppmärksamhet var Läkartidningens beskrivning av tobaksindustrins förhållande till forskarvärlden. Industrins ambitioner och strategier beskrivs föredömligt i klartext. Media var lyhörda. Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning följde upp med större artiklar.

Ett samtida avslöjande om en svensk tobakskonsult i Dagens Forskning, som följdes upp med flera artiklar under sommaren, berördes inte alls. Avslöjandet handlade om Ragnar Rylanders förbindelser med Philip Morris och en rättsprocess i Schweiz om påstått forskningsfusk. Anklagelserna om forskningsfusk ledde till ett förtalsmål som avgjordes till Rylanders fördel. Om sina mer än 30-åriga förbindelser med Philip Morris säger Rylander "Jag har aldrig varit konsult åt Philip Morris". Med det säger han att han haft ett arvode på 90.000 dollar per år och 60.000 dollar om året i fria forskningsmedel för att inte vara konsult. Dokumenten ur arkivet som bestyrker påståendena om Rylanders roll inom Philip Morris redovisas i artiklarna. Några veckor efter Rylanders svar på de första artiklarna blev hans konsultkontrakt offentligt i Philip Morris dokumentarkiv [5].

Rylanders roll som den framträder genom artiklarna i Dagens Forskning står i skarp kontrast till Läkartidningens diskussion om forskarnas roll i tobaksindustrins elaka spel. Bilden Läkartidningen förmedlar är den av troskyldiga forskare som sig själva ovetandes blir lurade till skumma aktiviteter utan att förstå vad de egentligen dras in i. Den bilden förmedlas och förstärks också i reportagen i Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning, där forskarna intervjuas och urskuldras.

Det hör till saken att Dagens Nyheter hade full kännedom om innehållet - och dokumenten som bekräftar - i det som publicerades i Dagens Forskning i god tid innan Läkartidningens avslöjande kom. Trots att hon känner till omfattningen och arten av Rylanders engagemang skriver Karin Bojs:

"Professorn i miljömedicin Ragnar Rylander i Göteborg förekommer också i dokumenten. Han har utfört studier som har finansierats av Philip Morris. Han har ifrågasatt samband mellan passiv rökning och lungcancer och pekat på alternativa orsaker, till exempel matvanor."

Går det att få en tydligare illustration till vad det är som ska tigas bort?

Bojs skriver också om John Wahren och hans rapportering till Philip Morris om kollegors aktiviteter på Karolinska, men bara att han rapporterat. Det som gör rapporterna uppseendeväckande är bakgrunden till rapporterna. Under ett par års tid hade Wahren ett extra uppdrag vid sidan om ordinarie konsultverksamhet och på vanligt sätt finansierade (och av Wahren redovisade) forskningsprojekt. Det uppdraget var som "IARC-konsult", särskilt avlönat, och redovisat i budgeten som en särskild post. Kollegorna var engagerade i en multicenterstudie om hälsoeffekterna av passiv rökning. Philip Morris behövde "insiderinformation" för att kunna vidta åtgärder om studien ledde till för industrin dåliga nyheter, och man behövde få information som man kunde lita på. Därför fick Wahren detta extrauppdrag. Om det som gör aktiviteten till ett faktiskt spionuppdrag (och med råge torde överskrida gränserna för förtroendeskadlighet) skriver Bojs ingenting. Information eller desinformation?

Läkartidningens beskrivning - spridd av media - av en oskuldsfull yrkeskår som förs bakom ljuset ger en falsk bild, därför att det verkligt tveksamma, alltså det som behöver lyftas fram och belysas döljs. Exemplen som illustrerar den verklighet som bör åtgärdas undanhålls till förmån för en diskussion om det principiella som ingen behöver känna sig träffad av och därför behöver man inte heller bry sig om det. Den falska bilden vilseför till men för de som faktiskt varit oskuldsfulla och till skydd för de som faktiskt bör granskas.

Den offentliga diskussionen, också den en diskurs i Foucaults mening, tycks fångad i ett kontraproduktivt tabutänkande. När egentliga åsikter som luftas i kafferummet avslöjas, då hotas den akademiska ordningen och legitimiteten. I det offentliga samtalet är det annorlunda. Där hotar tystnaden det offentliga systemets demokratiska grund och legitimitet.

 

Ska det dolda hållas dolt eller läggas på bordet?

I introduktionsartikeln om greenwashing var Hans-Olov Adamis dolda uppdrag för kemiindustrin exempel. I en uppföljning i Dagens Forskning ställdes frågan om uppgifterna som Adami lämnat om sina bisysslor. Dagens Forskning skriver:

Det räcker inte, anser KI:s prorektor Sigbritt Werner.
– Den ansökan borde ha gått tillbaka med vändande post, med uppmaningen: Specificera! säger hon. Vi är statligt anställda och lever på skattepengar. Transparens borde vara ett ledord.

Till en början reagerar också Cancerfonden på uppgifterna - det handlar ju om förtroendet, men backar senare med motiveringen att man inte lägger sig i forskarnas vandel (se intervjun med Kenneth Nilsson i Medikament 7/2002 och Dagens Forskning 18/2002 samt om backandet i Dagens Forskning 19/2002).

På Göteborgs universitet hade man ingen kännedom om Rylanders bisysslor för Philip Morris, eftersom han inte hade anmält några bisysslor enligt vad Karl-Erik Tallmo erfor.

Det är detta som ska undanhållas allmänheten och inte diskuteras offentligt. Eller, så ska det läggas på bordet och diskuteras offentligt. Fortfarande är det en öppen fråga hur det blir med den saken.

 

Bo Walhjalt

 

---

Noter

1. Ett flertal brev, inklusive det som nämns finns tillgängliga online, se www.cspinet.org/integrity/iarc.html och Nytt brev från Dr. Barry Castleman, October 7, 2002 till Gro Harlem Brundtland, WHO - ännu ej utlagt på länken ovan.
2. Svensk författningssamling 1994:260.
3. Högskolelärares bisysslor – hur fungerar högskolans information och kontroll? Högskoleverkets rapportserie 2001:29 R.
4.Michel Foucault: Diskursens ordning. Installationsöreläsning vi Collège de France den 2 december 1970. Brutus Östlings Bokförlag. Symposium. Stockholm/Stehag 1993. ISBN: 91-7139-065-0
5. Philip Morris Incorporated; Rylander, R.; Wakeham, H. "Untitled Document 2081912524". 07 Dec 1972. Bates: 2081912524. On TDO: http://tobaccodocuments.org/pm/2081912524.html.
På Philip Morris dokumentarkiv ID: 2081912524

 

Relaterat material:

Bengtsson U: The symbiosis between the dental and industrial communities and their scientific journals.
En klassisk artikel om hur nätverk binder ihop intressen som bör hållas isär. På annat ställe har författaren kallat företeelsen en spagettifilosofi.

Integrity in Science.
Här finns information om institutioners och organisationers bindningar till industrin. Där finns också en sökbar databas över enskilda forskares bindningar till industrin.

En sida med referenser och länkar som motsvarar den vänstra kolumnen i tabellen och som hålls uppdaterad.