Första sidan

Artiklar & dokument

Är amalgam nyttigt? - Nya forskningsrön eller vilseledande nyhet

En västsvensk löpsedel (GP 20/1) förkunnade: Nya rön förvånar forskare. Bättre hälsa och ett längre liv med amalgam i tänderna. Nyheten har gått runt i alla media och spritts utanför landets gränser.

Forskarnas undersökningar om amalgamets relation till symtom publicerades 1988, morbiditet (sjuklighet) och mortalitet (dödstal) 1993, och till sist om amalgam och laboratorievärden 1995. Undersökningarna gjordes på insamlat material om Göteborgskvinnor vars bett röntgades 1968/69 och 1980/81. Är det rimligt att kalla detta nya rön?

Innan undersökningarna om amalgam påbörjades, studerade en av forskarna samma kvinnors allmänna tandhälsa. Hon fann då, att de under tiden mellan röntgenundersökningarna 1968/69 respektive 1980/81 tappade tänder, fick fler lagningar i kvarvarande tänder, fick fler kronor, stift och rotfyllningar. De yngsta kvinnorna i undersökningarna var 38 år vid starten 1968/69, och de var de som hade mest amalgam i munnen. En ny grupp 38-åringar tillkom 1980/81. Deras tandhälsa uppvisade inga stora skillnader gentemot de som var 38 år 1968/69. 38-åringar som hade lite amalgam i munnen hade inte det på grund av att deras tänder var särskilt fina utan, därför att de hade en dålig tandhälsa med så få eller så dåliga tänder att amalgam inte längre var ett behandlingsalternativ.

Därmed visade forskaren, att för de kvinnor som ingår i undersökningarna , så talar många egna tänder för bättre hälsa, medan få egna tänder talar för sämre hälsa. Att livsföringsproblem och dålig ekonomi sätter spår i både allmänhälsa och tandhälsa, ter sig idag som ett närmast självklart samband.

När amalgamundersökningarna genomfördes, så gick det till på det viset att antalet tandytor med synliga amalgamfyllningar räknades. Därmed ingår inte amalgampelare dolda av guldkronor i det som bedöms. Sedan valde man ut en högriskgrupp och en lågriskgrupp, där de med många amalgamfyllningar placerades i högriskgruppen, och de med få amalgamfyllningar placerades i lågriskgruppen. De som kunde förväntas ha sämre hälsa placeradess alltså i lågriskgruppen, medan de som kunde förväntas ha bättre hälsa placerades i högriskgruppen. 82% av undersökta 38-åringar tillhörde högriskgruppen, men 6% av dem tillhörde lågriskgruppen. Andelen som ingick i högriskgruppen minskade linjärt med ökande ålder, och motsatsen gällde för lågriskgruppen.

Samtidigt visste man från undersökningarna om kvinnornas tandhälsoutveckling, att när amalgammängden minskade, så ökade i stället mängden av andra metaller i munnen. När olika metaller blandas i fuktig miljö ökar korrosionen, det vet varje rörläggare och plåtslagare. Därför är det orimligt att bara ta hänsyn till antalet amalgamfyllningar, när man vill ha ett mått på hur mycket kvicksilver kroppen kan ha blivit utsatt för. Färre fyllningar kan faktiskt betyda ökad belastning i många fall. Problemet berördes inte i någon av rapporterna.

När artiklarna publicerades i vetenskapliga tidskrifter var man mycket noga med att påpeka att materialet inte tillät några slutsatser alls om amalgamets hälsoeffekter. Den slutsatsen skiljer sig onekligen en del från förra veckans rubriker och uttalanden. I GP 20/1 säger en av forskarna: ”De som hade färre amalgamfyllningar visade sig lida av mer besvär och avlida tidigare än de med mer amalgam.” I TVs Västnytt sa hon: ”De som alltså har få tänder mår sämre, dom har sämre värden, dom dör tidigare, dom drabbas mer av sjukdomar och har fler symtom.” Det som sägs om få amalgamfyllningar sägs också om dem som har få egna tänder. Oklarheten om vad det var som faktiskt undersöktes är uppenbar. Vad hade kvinnorna med få tänder i munnen innan tänderna försvann?

Om forskarna inte visste det innan, så hade de visat att mängden amalgamfyllningar hos de undersökta kvinnorna står i direkt proportion till hur många tänder de har kvar. Några slutsatser om orsakssamband kan knappast dras utöver det som är uppenbart beträffande dålig tandhälsa och sämre allmänhälsa. Mängden fyllningar ger möjligen ett mått på aktuell kvicksilverexponering, men det är inget mått på kroppens kvicksilverbelastning. Någon diskussion om den problematiken förekommer inte i rapporterna.

Massexponeringen för kvicksilver från amalgam är ett oavsiktligt folkhälsoexperiment som rimligen måste ha givit oönskade biverkningar. Att få svar på frågor om amalgamets hälsoeffekter är av utomordentligt allmänintresse. Mot detta står ett mycket tydligt särintresse. Amalgam har varit oumbärligt för tandläkarna i 150 år, och om det visas ha skadliga biverkningar står mycket på spel. När det gäller utforskningen av tobakens skadeverkningar är det numera självklart att ovidkommande intressen ska hållas borta. Pengar och annan ”hjälp” från tobaksindustrin är inte välkomna. Så långt har vi inte kommit i amalgamfrågan, där det fortfarande är tandläkare som dominerar forskningen. Fristående, kritiska forskare har svårt att få arbetsmöjligheter och anslag.

Den stort uppslagna nyheten om gammal och kritiserad forskning är tyvärr bara exempel i en lång rad av undersökningar, där brister i forskningens uppläggning lett till ”resultat” som förvirrar och vilseleder i stället för att göra oss klokare. Media gör ofta, som i det aktuella fallet, övertramp vilket inte förbättrar situationen. Det verkligt förvånande och oroande -är emellertid, att forskningsfinansiärerna och de som granskar resultaten verkar så ointresserade av hur forskningsprojekt utformas, trots att det är ”designen” som avgör resultatens värde. Ofta handlar det om offentliga forskningsmedel. De bör väl användas till fromma för allmänintresset, alltså till kritisk och nydanande forskning där alla tänkbara risker dras fram i ljuset?

Bo Walhjalt