Första sidan

Artiklar & dokument

I bedömningar av amalgamers och elektromagnetiska fälts hälsoeffekter har av tradition från de som förnekar effekterna fallstudier betraktats med misstro: Ett fall bevisar ingenting. Anekdotisk evidens är en term som ofta används, och med det menas i princip just att det inte bevisar någonting. Den alternativa förklaringen till en biologisk är någon form av psykologisk eller socialpsykologisk förklaringsmodell. C G Göthe är en övertygad anhängare av uppfattningen att hälsoproblem relaterade till amalgam och el har psykosociala orsaker. Intervjun som följer ger en klar bild av hur den uppfattningen växt fram, och där finns ett nyckelfall som låter sig förstås som en aha-upplevelse med ett förklaringsvärde som i andra sammanhang inte accepteras. Det handlar ju bara om ett fall, är ett exempel på anekdotisk evidens. Forskares känslor är djupt involverade i det som till vardags kallas vetenskap. Intervjun kan ses som en fallbeskrivning av hur expertisens "vetenskapliga uppfattningar" bildas. [BW]

---

Samtal med C J Göthe Professor em. vid
Södersjukhusets Yrkesmedicinska klinik 20/8-96.

Inledande kommentar av intervjuaren.

C J Göthes uttalanden och ståndpunkter är intressanta ur en rad aspekter:

1) Han är något av "ålderman" och beskyddare för Huddinges Yrkesmedicinska klinik (som i dag heter Yrkes-och miljömedicin); han pensionerades i samband med flyttningen av Södersjukhusets yrkesmedicinska klinik 1990 men har som pensionär oavbrutet både i Sverige och utomlands mycket aktivt fört fram de yrkesmedicinska klinikernas nästan cementerat enhälliga synpunkter (andra uppfattningar finns, men de framförs inte offentligt, karriärmöjligheterna skulle omedelbart förstöras. I några undantagsfall finns yrkesmedicinare som faktiskt har gått mot den officiellt påbjudna hållningen - sjuk kan man inte bli av amalgam eller av bildskärmar - men de har då varit mycket försiktiga för att inte få alla korpralerna inom kåren på sig!)

2) Han har mycket aktivt debatterat frågorna, inte minst i Läkartidningen (som hejar så där oklanderligt vetenskapsjournalistiskt på det här "laget"). Minnesvärd och mycket tung moteld mot den här kårpropagandan har bland annat psykiatern Per Dalén i Helsingborg avlossat i samma tidning. (Dessvärre tycks redaktionen inte alls ha noterat den fullträffen; vetenskapsjournalisten har det tydligen inte så lätt, som läsaren av en debatt kan tro, när det gäller att värdera en sakdebatt!)

3) Han har torgfört yrkesmedicinarnas "syndromteori" i olika sammanhang utomlands, bland annat i WHO-sammanhang - där han torgför teorin som om vore den en oomkullrunkelig svensk officiell ståndpunkt.

4) Oavsett vad man anser om CG Göthes åsikter så är han mycket rättfram. Han är amalgamisternas motsvarighet till elektrofobisternas Sture Lidén (som nyligen avled i april). Man kunde alltså sky herrarnas åsikter men på något sätt ändå hålla dem högt därför att de mycket tydligt säger vad alla de andra i de här båda "lagen" tycker (men av taktiska skäl ligger lägre med u t å t). Sture Lidéns minne ärar vi bäst genom att ta hans åsikter på största allvar - som den viktigaste exponenten för Huddinge Yrkes-och Miljömedicin, professor Bengt Arnetz vid Statens Institut för Psykosocial medicin, psykologen Bengt Andersson vid Institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala, Kjell Hansson-Mild vid Arbetslivsinstitutet i Umeå samt Ulf Bergqvist och Bengt Knave vid Arbetslivsinstitutet i Stockholm.

Utskriften som följer här nedan är ordagrant återgiven, "..." i texten står för paus eller tvekan. Eller att man avbryter eller blir avbruten.

[Intervjuaren återges med kursiverad text, C J Göthe med normal stil, BW]

Jag läste i DN (19/8 -96) en stort uppslagen artikel om "elallergi" som nytt "syndrom" och där du var citerad.

Ja, jag fick den i går.

Eftersom du uttalade dig så skulle det vara intressant att veta vad du menar med elöverkänslighet som "trauma". Vad är det för undersökningar som visar på att det förhåller sig så?

Min utsago grundar sig på en allmän klinisk erfarenhet. Jag är yrkesmedicinare och var tidigare chef för yrkesmedicinska kliniken på Södersjukhuset. Där var det som så, om vi nu ska ta det från början, att 1980 så flyttade kliniken in i nya lokaler, och då blev vi lokaliserade vägg i vägg med den odontologiska tandkliniken, och vi hade ett gemensamt personalrum. Och då visade det sig ju väldigt snabbt då att dom var överhopade med patienter som led av "oral galvanism" - som åkomman hette på den tiden. Och dom patienterna ansåg sig vara kvicksilverförgiftade, och de var fast övertygade i denna uppfattning, så fast övertygade att de ofta tvingade fram tandextraktioner och utborrningar av sådana här fyllningar fastän det inte fanns någon som helst medicinsk eller somatologisk indikation för det, sett ur tandläkarens synvinkel. Och då kom vi överens om att det vore ju rimligt faktiskt att se efter om det verkligen var kvicksilverförgiftning - med tillämpning av de förfinade diagnoser som då hade utvecklats. Och vi utarbetade då ett slags inofficiellt samarbetsavtal som gick ut på att de rutinmässigt remitterade de här patienterna till oss. Och vi utredde då och så för att se om det var kvicksilverförgiftning och det blev noll: inte ett enda fall av kvicksilverförgiftning. Hur många de där patienterna var kan jag inte säga nu, men jag skulle tro att det var mellan femti och hundra under årens lopp.

Ja, och så fortsatte det där och sen visade det sig snabbt att det där med elallergi uppvisade klara likheter med den orala galvanismen, bland annat att det var samma slags patientmaterial: en dominans av kvinnor, en dominans av vissa åldersgrupper och det var en viss dominans också av...ja...ja!...det var... i princip...vanliga människor.

Vad var det för åldersgrupper?

Den typiske patienten - som ju bara existerar i sinnevärlden och inte i verkligheten - det är en kvinna i trettifem till fyrtifemårsåldern, men förvisso finns det även män och också andra åldersgrupper. Och det visade sig att de här sjukdomarna hade ofta en ganska markant start. Ja, inte så att man kunde säga torsdagen den femte mars klockan tolv, så insjuknade jag. Men i alla fall det var en ganska markant start alltid - det var en period före insjuknande som dom hade varit friska. Och sedan som de ganska distinkt kunde ange "ja det här började för ganska exakt tre år sedan", då började det att komma, och sen har det bara blivit värre och värre och det har utvecklat sig på olika sätt" och hittan och dittan, va?.

Och då började jag systematiskt med att utfråga dom: hur var det i övrigt då? I det skedet när de började att bli dåliga? Och jag började att utfråga dem systematiskt om familjeförhållanden, om arbetsförhållanden - många av dom här ansågs ju ha sina besvär från arbetet - och då visade det sig väldigt snabbt att i majoriteten av fallen, ja, jag vågar säga majoriteten av fallen fast jag gjorde inte någon vetenskaplig undersökning av det här från början utan det kom fram under färdens gång, så att säga. Så kom det fram att de hade insjuknat i skeden någon gång när de var utsatta för olika typer av livspåfrestningar, av den typ som vilken människa som helst kan utsättas för. Och det var i allmänhet nästan alltid påfrestningar med anknytning till familjen eller till arbetet.

Själva nyckelfallet som gjorde att jag började att dra öronen åt mig och systematiskt börja på att fråga ut patienterna efter ett visst mönster, det var en alldeles speciell patient. Det var en kvinna, just i 45-årsåldern, och av den typen som hela samhället roterar kring, alltså en i botten alldeles normal ordinär kvinna som hade försörjt sig själv och bidragit till familjens uppehälle med sina egna händers arbete. Ett rejält fruntimmer, kort och gott, som tidigare hade blivit överkänslig för sin bildskärm; hon hade kontorsarbete. Och när jag började att fråga lite grann om hur det hade varit, så började hon plötsligt att gråta fullständigt ohejdat trots att det inte hade hänt någonting och trots att jag inte hade ställt någon konstig fråga....men så kröp det fram då, någonting som hon sannolikt aldrig hade talat om för någon tidigare, kanske inte ens för sig själv, att just när det där började så hade rektorn från den skola där hennes 16-åriga dotter gick, tagit kontakt med henne. Dottern hade varit en mycket välartad flicka, med goda skolbetyg och så vidare. Sista terminen hade hon lämnat bostaden på vanligt sätt och kommit tillbaka efter skolan - men hon hade inte varit i skolan enligt rektorn. Och när man började att rota i det där så visade det sig att hon hade börjat att flyta omkring på stadens knarkarkvartar... och då blev hon sjuk och började att inte tåla sin bildskärm.

Ja. Men den undersökning som du gjorde, den var alltså ingen strikt kontrollerad vetenskaplig undersökning?

Näe. Det här är ingen strikt kontrollerad undersökning. Men däremot har det gjorts undersökningar ... jag slutade nittonhundranitti, ja nittiotvå egentligen - då kliniken flyttades till Huddinge sjukhus. Och efter det så har de på Huddinge gjort mer systematiska undersökningar. Det här är något som kommer oerhört regelbundet - oerhört regelbundet.

Jaha. Vilka är det som har gjort de där undersökningarna?

Det är yrkesmedicinska...

Vilka personer är det som stått för undersökningarna?

Jag vet inte ... jag har inte haft koll på de undersökningarna så jag vågar inte säga någonting om det. Men hursom helst: när man börjar att gå igenom det medicinhistoriskt så visar det sig ju också att sådana här epidemier har funnits och kan följas tillbaka i mitten av artonhundratalet i alla fall ... Det har vi publicerat.

Tänker du på Karin Johanissons arbeten, hon har ju skrivit om det ...

(avbryter): ... Jag har själv skrivit om det också ... Jag vet inte om du känner till de publikationerna.

Nej. Men däremot har jag diskuterat med Karin Johanisson, jag frågade om ... Om nyttan att vara sjuk - simulansteoremet

(avbryter): ... Jag kan ju skicka över, för det är publicerat, låt mig se nu .... (här följer tre minuters bläddrande i papper hos Göthe som trots bläddrandet inte lyckas få fram titeln på det arbete som han vill hänvisa till). Jamen, vi hade en konferens om det här i forskningsrådsnämnden nittonhundranittiotre, tror jag, och det publicerades och kom i en rapport nittonhundranittiotre, och det kom i en rapport nittonhundranittiofem, "Om nyttan av att vara sjuk".

(skriver och repeterar): ...om ...nyttan... att vara...sjuk?

Jaha, ha-ha-he-he... Ah! Det är en sån där konferenstitel som ju är rent snurrig naturligtvis. Men den hade väl någon form av säljande...Ha! Jag hittar den inte här. Vad har du för adress? Vad hette du? (här följer utlämnande av adress, namn och tel i några minuter)

(här följer en ohörbar fråga eller påstående från undertecknad som jag vill minnas gick ut på vilka vetenskapliga belägg som finns för påståendet om att elöverkänsliga och amalgamförgiftade har "nytta" av att vara sjuka)

Ja, det går väl inte att belägga. Så är det ju. Men att det beror på utstrålningar från bildskärmen, det går ju inte att belägga, men är det sen så att man gör som patienten vill; man skriver ett intyg om att kontoristen ska få en andra typer av arbetsuppgifter så att man inte får någon kontakt med bildskärmen, till exempel, eller att man borrar ut amalgamfyllningarna på amalgamisten - då blir det nästan alltid, det finns väl alltid undantag, men nästan alltid så blir det då en initial lättnad. Patienten får "rätt". Och dom upplever det som en triumf, och de mår bättre. Men sedan kommer symptomen tillbaka, och ibland då kopplade till andra saker. Det är till exempel oerhört vanligt att, det är verkligen mycket vanligt att sådana här tandvårdspatienter som har fått amalgamfyllningarna bortopererade - de får tillbaka sina besvär och så sammankopplar dom dom nya besvären med de nya fyllnadsmaterialen.

Hur ser du då på amalgamenheten i Uppsala, de har ju ...

(avbryter direkt): ... Mycket tveksamt ... det är ... jag ... (upprört tonfall) ... jag tycker att det är en skam för den svenska sjukvården om jag ska vara ärlig och säga vad jag tycker och om man ska vara riktigt, riktigt ärlig ... därför att när man gör på det sättet som man gör där, att man så att säga ger patienten rätt fast patienten har fel - då förleder man patienten. Man fixerar patienten i sjukdomsrollen och man omöjliggör alla rehabiliteringar, alla rehabiliteringsförsök i fortsättningen ...

(avbryter): ...Så de gör alltså ingen medicinsk bedömning över huvud taget?

Men det är ju det de gör! Det är ett slags medicinskt kvacksalveri! (tonfallet upprört, aggressivt) Jag är mycket irriterad över detta därför att det skadar patienterna så oerhört ... man ... man ger patienterna rätt och de får då uppleva triumfen att de får rätt. Och det är väl gott och väl - sett ur patientens synvinkel, det gläder dom. Men samtidigt så tar man bort alla möjligheter att få dom friska. Man omvandlar till kroniskt sjuka personer som fastnar i sin sjukdomsroll och jag ser på det som fruktansvärt oetiskt (CGJ trycker bestämt på ordet fruktansvärt).

Men hur kommer det sig då att SoS lägger ner amalgamenheten vid Huddinge sjukhus?

Vaddå?

De har ju lagt ner amalgamenheten vid Huddinge sjukhus!

Det är inte Socialstyrelsen som har gjort det utan det är Stockholms Läns landsting! Det är väl av ekonomiska skäl, jag vet inte varför de har gjort det faktiskt. Nu anser ju jag att om man ska se det från den politiska synvinkeln att det är mycket olyckligt att bygga upp sådana här specialenheter för den här typen av sjukdomar för det medför en slags tendens att institutionaliserad den sjukdomstypen. Det är mycket bättre att de här sjukdomarna tas om hand inom den allmänna sjukvården, och att man där anlitar de expertinstanser som erfordras för att utreda, hellre än att man har specialenheter, jag tror det.

Ja. Men elöverkänslighetsproblematiken ...

... det är samma krämpa!

Men vad är det för referenser som du har, förutom ditt arbete?

Det finns ganska många referenser i de här skrifterna.

Är det någon som du kommer att tänka spontant på? Det skulle vara intressant att få höra!

Jag var ju inbjuden till en sån där världshälsoorganisations Work-shop, i Berlin här för några månader sedan när jag fick manuskriptet till den rapport som ska utges av Världshälsoorganisationen här för bara någon vecka sedan ... jag har den inte på mitt skrivbord. Men där gjorde jag ju ett inlägg och där gjordes många andra inlägg och det primära ämnet var "multipel kemisk överkänslighet", MCS, som ju är den variant av den här åkomman som plågar USA någonting så alldeles otroligt.

Men var det några andra av de svenska forskarna som är mera specialiserade på elöverkänslighet som tog någon ställning då eller gjorde inlägg?

Nej. Jag var den ende svensken som överhuvud taget var inbjuden dit. Det vill säga som inbjuden delegat. Det fanns inga fler svenskar där...

Ja. Jag tackar så mycket. Jag ska med intresse studera de dokument som du översänder till mig och jag ska be om att få återkomma!

Det får du säkert göra. Jag skickar så att du får studera i lugn och ro.

Jan Åberg